Fina fina Gertrude <3

Jag tillhör den gruppen av människor som oroar mig mycket för framtiden. Jag är inte rädd för jordens undergång, och jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för hur jorden kommer att se ut om 50 år. Enligt Nostradamus så kommer en ny era ta vid den 21 December 2012, Mayaindianernas kalender visa på samma sak. Jorden kommer inte att gå under men den kommer att gå in i en ny tidsera. Jag är inte säker på om jag vill vara med riktigt. 

Kommer jag sitta där om 50 år i en fåtölj med mina två barnbarn i famnen och till deras stora förtjusning berätta de historier om min ungdom. Historier som jag har berätta för dem så många gånger innan. Hur vi hade snöbollskrig på rasterna och vi byggde stora snögubbar och lät dem sakta smälta ner till vårsolens sken. Hur man kunde åka på safari och se vilda tigrar och orangutanger. Kommer de att ropa "Farmor farmor berätta om den randiga katten med stora tänder! Och om den vita stora björnen som levde där nu bara vatten finns." Kommer jag att sitta där och berätta om hur tigrarna försvann och orangutangerna utrotades? Kommer jag att sitta där och berätta om den kontinent som försvann under vatten? Hur Australien en gång var ett land för friheten. Kommer jag att berätta om att det en gång fanns en stat vid namn Kalifornien? Men som rasade ner i vattnet. Och om hur det fanns en plats vid namn Nordpolen som var täckt med flera mil is  Kommer mina barnbarn att sitta där med ögon stora som tefat när jag berättar? 

Jag blir ledsen av att tänka på hur mycket det är som kommer att försvinna. Om 50 år kommer min ungdom endast vara en historia. För mig kommer den att vara så verklig, men för andra något O-troligt. Många delar av världen kommer att försvinna. Världskartan kommer att förändras. Klimatet kommer att skifta.
Det är jobbiga tankar. Jag vill att mina barn,barnbarn,barnbarnsbarn ska få uppleva allt jag har fått uppleva.
Usa kanske inte finns som land och världsdel om 50 år, det är trots allt dags för Yellowstone att få ett utbrott. Utbrottet som kommer att utplåna USA och förändra världen.

Jag såg på en film en gång, jag skriver ett citat hämtat ur filmen "Det är inte jorden som är hotad, det är vi människor" Och mannen har rätt. Allt vi gör för att "Rädda vår planet" gör vi för mänsklighetens skull inte för planeten Tellus skull. Jorden klarar sig, jorden kommer att återhämta sig på några tusen år. Men vi människor kommer förmodligen utrotas, likt de arter som vi sakta utrotar nu. Men det är naturens gång. Vi kommer dö likt andra har dött före oss. Frågan är bara när?

Nu är jag tillbaka på banan efter en tuff helg och en tuff vecka. Dagarna på praktiken har sett densamma ut så därför har jag valt att inte skriva något om dem.

Jag tänker dock skriva om onsdagen. Igår fick jag vara på en ny "station", nämligen frukosten. Det var jätteroligt verkligen. Jag är ju en liten service och servitris människa i hjärtat så att plocka disk och prata med gäster var uppfriskande och roligt efter ett par veckor på städ och konferens. Personalen i köket och servering är jättegoa och ÄNTLIGEN var det lite killar där. Jag är en sådan tjej som har lättare för att umgås med killar än tjejer. Det är lättare på något vis. Jag kan jävlas med killar utan att bli kallad för bitch, något som jag lätt hade blivit stämplad som av en tjej. Och servitör killar är alltid roliga och trevliga eftersom det ingår lite i deras jobb.

Jag gjorde även något som jag är väldigt stolt över och det värmer att tänka på det. När jag stod och plockade disk så kom det fram en kvinna till mig. Hon frågade om vi serverade lunch i restaurangen. Tyvärr så är Le Trottóir bara en restaurang som man kan boka lunch på och idag var den fullsatt. Kvinnan såg väldigt nedstämd och trött ut och berättade att hon var här med sin autistiska dotter och de skulle köra hem till Skåne senare på dagen och att ta med dottern ut på stan för att äta var inte att tänka på för det har blivit lite för mycket för dottern de senaste dagarna. Hon skulle alltså få frispel om hon gick utanför hotellet. Jag fick en idé och gick in i köket. De kunde utan problem fixa fram två extra tallrikar. Elite Stora Hotellet har en liten konferenssal som heter Victor Rydberg som jag trodde var ledig, och mycket rätt så var den det. Jag meddelade kvinnan att de skulle få äta i lugn och ro i konferenssalen och jag skulle möta upp dem vid 12 och följa dem till salen.

Jag dukade upp lite fint med servetter,bestick,glas och knäckebröd. Just Victor Rydberg har en väldigt fin utsikt över Jönköping så det passade ju perfekt. När jag gick ner för att möta dem så berättade mamman att de var i Jönköping för att kolla på Freja(en teater för förståndshandikappade människor etc) och tragiskt nog så dog grundaren av Freja dagen innan. Så dottern var jätteuppriven eftersom det inte hörde till hennes vardag. Mamman och dottern hade vart på stan då dottern fått ett utbrott. Då sade mamman något som jag alltid kommer at bära med mig.

Hon sade: Det finns tre grupper av människor
- De som vänder sig om och går
- De som bara står och glor
- De som glor och viskar till varandra
Det är sant det hon säger, jag är den som vänder mig om och går. Jag vet inte vad som är värst egentligen.

Jag är glad att jag kunde göra detta för den här mamman och hennes dotter. God service och medmänsklighet. Dottern lös upp när jag serverade henne maten och mamman tackade mig från djupet av hennes hjärta och sa att hon aldrig har mött någon som har gett dem en sådan service. Det är det finaste man kan höra som människa, tacksamhet. Den känslan av att ha gjort något fint och bra för en annan människa skulle jag kunna leva på!

Lite bilder från veckan som gått.

Luciatåg på lillebrors dagis. Väldigt begåvade barn måste jag säga. På riktigt!


Jönköpings lucia med sina tärnor kom och sjöng för oss på Stora Hotellet. Sinnesjukt hur duktigt de sjöng. Lucians röst var otrolig.



Hur många stolar får man plats med i den här hissen då? 


Sist men inte minst, stor eloge till Libresse för deras sjukt snygga tampongpaket!!

Det händer inte så mycket roligt i mitt liv jst nu och inspirationen är på noll. Går och tjurar varje dag för att det inte finns någon anledning att ha snygga kläder på sig när man endå bara åker till praktiken och hem eller till praktiken och sedan jobbet. Tänk om jag tappar min stil totalt? 

Den här dagen var likadan som de flesta andra dagar. Konferensen är rätt ensidig. Blev lite smått avundsjuk(läs; fruktansvärt apavundsjuk) när min vän Johanna berättade att hon har vart iväg till Tyskland på bussresa tillsammans med hennes praktik. Dör lite inombords när jag tänker på det och sedan jämför det med mina uppgifter på hotellet. Fy och blä!

Snart julafton, om två veckor rättare sagt. Det är LÄSKIGT hur snabbt tiden har gått. Helt sinnessjukt! Jag hinner aldrig stanna upp och tänka och uppskatta min vardag. Två veckor kvar och jag är helt fullbokad. Känns ledsamt men så är det väl att växa upp. Saknar när man var liten och man längtade så att man höll på att krevera efter julafton och man kunde inte sova dagen före. Ju äldre man blir desto färre saker uppskattar man på det där härliga sättet.

En liten tjockisFrida får öppna sina julklappar <3


Var ganska rädd för tomten.

Måndag: Började med städ på morgonen och var riktigt jävla pisstrött på att bädda sängar och la inte så mycket energi på det utan gick in i en trans och vaknade inte förrän vid lunch igen. Fick till min stora lycka gå över till Le trottoir och hjälpa dem att servera,diska och fixa lite.

Hade helst av allt bara krypit ner i sängen igen och stannat där hela dagen. Blir nästan gråtfärdg för jag vill det så mycket. Men jag har inte tid för att vara mänsklig. Jobb står på schemat. Såklart. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på mitt liv men när man är så djupt nerkörd i gyttjan så är det svårt att komma upp. Jag vore ju inte klok om jag sade upp mig från mina två jobb i dessa tider då jobb är svårt att skaffa. Jag kommer även ha fruktansvärt svårt att leva utan min lön som jag är van vid nu. Jag är så rädd, det är nu mina kompisar börjar skaffa jobb. Det är nu en tonåring borde skaffa jobb för nu behövs det. Jag har redan haft det i ett år och slutar jag nu så kommer jag inte klara mig, jag är snart 18. Jag har alltså hoppat över gymnasietiden där man festar och lever livet. Jag har gått direkt på vuxenlivet. Jag blir illamående när jag tänker på det. Såhär ser mitt schema ut för nästa vecka, så kanske ni förstår mig.

Måndag: Praktik, Nationella matte plugg
Tisdag: Praktik, Jobb, NP Plugg
Onsdag: Praktik, Jobb, NP plugg
Torsdag: Praktik, Jobb, NP plugg
Fredag: Praktik
Lördag: Jobb

Verkligheten slog mig nyss. Pang sa det! Pang boom rakt i ansiktet, eller snarare pang boom in i själen. Hur kan man leva i en slags verklighet parallelt med en annan verklighet tillsammans med alla andras verkligheter. Varför påverkas inte vår egen verklighet av de andras verkligheter? Jag känner mig så otroligt maktlös, jag styr inte längre det jag själv gör. Jag är förlorad i min verklighet.
Min verklighet är en skola, en säng, ett jobb, två jobb, en vänskapskrets, en framtid, en bakgrund men inget liv. Det jag lever i kallar jag inte för liv. Jag känner ingen glädje, jag känner något förlorat men inget funnet. Jag går på högvarv långt in på småtimmarna. Jag stannar aldrig upp, det finns alltid något nytt att uppnå. Det finns alltid ett nytt betyg att få eller ett nytt jobb att haffa. Det finns alltid något att uppnå.

Carpe Diem är något vi människor mässar om, tatuerar in och pryder våra väggar med, men hur många förstår uttryckets innebörd? "Fånga Dagen", fundera lite på det uttrycket. Vad gör vi människor för att fånga dagen? Hänger vi upp träbokstäver som formar detta uttryck på väggen i hopp om att se och låtsas att man fångar dagen? Eller hänger vi upp dem som ett slags falsk bevis för andra att se på? Vad gör vi för att verkligen fånga in dagen i sin hand, sitt sinne, sin själ? Jag gör ingenting.

Där är sanningen. Jag kan sätta upp hur många Carpe Diem tavlor som helst. Jag kan pryda min kropp med otaliga tatueringar på olika språk om hur man ska fånga dagen. Men det skulle vara att ljuga. Jag är förlorad i samhället. Jag jobbar,sover,pluggar samtidigt som jag känner pressen av att hinna med att umgås med mina kompisar.
Vad är det för verklighet jag har valt? När jag var liten hade jag drömmar om att springa barfota på ängar med blommor i håret. Stopp, vänta det där är inte frihet för mig... Just det, det brukar vara definitionen på frihet. Jag börjar om.. När jag var liten ville jag absolut inte fastna på ett jobb, jag ville ta chanser och risker. Jag ville kunna flytta runt jorden om jag så kände för det. Jag hade så stora mål, så stora drömmar. Men jag blev äldre och drivkraften blev större och beslutsamheten enorm. Det var inte meningen att jag skulle bli fast på ett jobb där jag mår dåligt, eller förlora min fritid för framtiden. För det är ju det jag har gjort. Jag har förlorat min nutid till framtid. Jag jobbar nu för att kunna göra det jag vill då. Jag kan inte festa,supa eller leva livet såsom en tonåring borde göra. Jag måste plugga,jobba och ta ledig och inte räkna med sommarlov,jullov,sportlov etc. Jag har blivit vuxen för tidigt. Kommer jag att ångra detta i framtiden tro? 

Är det farligt att leva i framtiden? Många säger det, men jag tror framtiden mer och mer blir människors nutid och verklighet. Vi glömmer bort att fånga dagen för att dagen är en grå och trist verklighet. Vi lever istället i framtid och suktar efter de gröna ängar och blommor som vi tror kommer att finnas där. Och jag tror att det är farligt för vi missar det vackra i nutiden för något som kanske inte finns i framtiden.

På min vägg står det Lycka och Kärlek. Det är något jag hoppas ska finnas i min framtids verklighet.


Foto: Weheartit.com

Anledningen till varför jag skriver så mycket om min praktik nu är för att vi ska föra loggbok över varje dag och jag helt enkelt är för lat för att skriva det i själva boken. Jag passar istället på att skriva det på bloggen när jag endå är igång med datorn.

Idag var den jobbigaste av alla. Jag var fruktansvärt trött när jag vaknade imorse och brydde mig inte ens om att fixa till mig. Det blev en tofs på huvudet och lite kladd i ansiktet. Fick börja passet med att bädda sängar...igen.. fram tills lunch då jag ÄNTLIGEN fick göra något varierande. Jag fick hjälpa till att städa Stora Hotellets spegelsal och även dammsuga Bishop Arms. 


Spegelsalen, där gymnasiebalerna håller till :)