Rubriken är så random det kan bli. I like!

Dagen har bestått av skola och jobb. Fyndade mig en lång vit skjortklänning på Monki, fick sommarlängtan. 
Veckan består av jobb,jobb,jobb,plugg,plugg,plugg,skola,skola,skola men det funkar :D helgen kommer bli grym!

Det är så skönt! Att känna att jag är jag och inte en jävel kan göra något åt det, Om ni missunsamma jävla idioter inte har bättre saker för er än att störa er på mig så tycker jag synd om er. Jag tycker synd om Sverige och Sveriges invånare. Det är inte konstigt att vi mår som vi gör och inte kommer någonstans när vi trycker ner varandra. 
Jag är Frida Larsson, jag har två jobb, MVG i 10 av 13 ämnen(yep there it is I SAID IT!! OUT LOUD). Jag har framtidsdrömmar och vet exakt hur jag ska uppfylla dem. Jag har en säker framtid och ingenting att oroa mig för. Och jag mår så jävla bra av att tänka på hur mycket jag kommer uppnå innan jag dör. Jag är en speciell människa. Jag vet vart jag står och jag har mina åsikter. Jag är ärlig och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Jag räcker alltid upp handen i klassrummet för om jag vet svaret på en fråga så är det klart som fan att jag försöker. Jag skiter i om folk stör sig på att jag är "fröken duktig". Atleast I got the grades. Jag är Frida Larsson och jag tar plats. Om DU väljer att hamna i bakgrunden och inte tar plats så kan jag tyvärr inte bry mig. För det är något jag stör mig på. Sverige måste ta mer plats! Göra sin röst hörd! Jag är så jävla trött på att låta andra ta min energi och tvinga mig att sakta ner. Varför ska jag behöva se på när andra bygger upp hinder på min väg?

Nånting har förändrats inom mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag kan inte beskriva det rättvist. Det känns som en "growing force". En kraft växer inom mig. Jag är tillbaka igen, Frida är på rätt väg. Det känns verkligen som något obeskrivligt växer inom mig. En kraft, något större än mig själv. Det kanske är såhär folk som tror på en gud känner. Det är nästan så att jag väntar på en uppenbarelse bakom hörnet. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Det känns som att jag har en mening igen. Jag har aldrig vart troende och jag kommer nog aldrig bli någon som går på gudstjänster och praisa the lord men låt oss säga att det finns en gud för alla. Eller gud vill jag egentligen inte kalla det. En kraft. Jag har alltid vart en rätt negativ människa, det har sin anledningar. Jag hävdar flera gånger om dagen att "gud hatar mig". Jag har yttrat dem orden mer än vanligt under den senaste månaden eftersom motgång efter motgång har dykt upp och brutit ned mig till noll. Livsglädjen försvann. Planer blev inställda, förhoppningar krossade och vänner försvann. Jag kunde inte se något ljus eller något positivt bara mörker. Men nu när jag ser tillbaka så känner jag en kraft, något nytt.

Everything happends for a reason. Jag har börjat se det uttrycket med helt andra ögon nu. Det fyller hela mitt sinne. Allt händer av en anledning. För det är så, när något har gått åt helvete så har det visat sig att när det fönstret stängdes så öppnades ett annat. Och vilken tur att det första fönstret stängdes då. Det är helt sjukt egentligen. Det kan inte vara ödet. Det MÅSTE vara något som står över oss människor. 
Under tiden har jag förbannat "gud" och vägrat öppna mina ögon när jag egentligen bara stått inför en prövning. Kanske det här var något "gud" utsatt mig för. Bara för att jag ska inse att när ett fönster stängs så öppnas ett annat. Varje dag finner jag ledtrådar och tecken. Att det jag är en ny Frida. Jag är starkare. 

Något har väckt min passion för dans till liv igen. Det har inte funnits i mina tankar på ett år, men nu. Nu växer sig längtan större. Varför valde jag bort det jag älskar mest? När jag ser folk som dansar så rycker det i hela koppen. Jag vill ställa mig på dansgolvet och bara dras med in i musiken. Jag vill snurra och hoppa tills svetten bara rinne och endorfinerna pumpas ut i blodet. Jag vill stå på scenen, nervös som ett as och endast se strålkastarna. Veta att det sitter en stor publik framför men känna att just nu är det bara jag och min dansgrupp. När första åttan är tagen och allt sitter som smäck och publiken jublar. Då är jag som lyckligast. Jag är inte särskilt bra trots att jag dansade i 5 år. Jag dansade inte för att bli bra jag dansade för att det var kul. Jag behöver nog ett tag att komma igång. Jag är rädd för att börja dansa igen. En liten djävul viskar att "du kan ju inte dansa, ppffft". Innan var jag en free spirit som övade danssteg i klassrummet. Nu är jag en stressad levande död som oroar sig för jobbet.
Jag ska våga, jag ska våga ta steget och börja dansa igen!

Det har liksom inte strucked me förrän nu. Jag har inte tagit så seriöst på det och tänkt att det dyker säkert upp något. Men inget har hänt och ingen har frågat. Det är nog ingen bid deal för vissa, det har det inte vart för mig innan heller men nu.. Jag har år efter år tänkt att nästa år då jävlar. Men det blir inget jävlar i år heller. Alla hjärtans dag ska man fira med de man älskar sägs det. Men vad händer om man älskar men endå är ensam på the D day?

Igen. Känslan är tillbaka. Någon släckte lampan, förvirrat famlar jag i mörkret. Någon tände den igen, jag ser allt omkring mig. Där släcktes den igen. Så håller det på. Det är fantastiskt hur små vi människor är. Hur kontrollerade vi är av våra egna tankar. Hur maktlösa vi står inför känslorna som svärmar. Vi är ingenting när känslorna väl tar över. De vrider och sliter i oss, de värmer oss, de förvirrar oss. Genom allt så har dem oss fastbundna i deras händer. No matter what the feelings always win, and there we stand like losers. 

Två mästerverk som jag lyssnar på just nu!

Nästa vecka är det alla hjärtans dag. Det är ingen speciell dag för mig, jag bryr mig inte om den så värst mycket. Jag ska till och med jobba 09.30-16.30. Jag ska jobba och titta på alla par som sitter jämte varandra(observera, Jämte varandra inte mitt emot. Det händer bara på Alla hjärtans dag) och ser rätt fåniga ut för att de måste vrida nacken av sig för att se varandra. Pluttigullinuttii prat och fnissattacker. Min arbetskamrat fick en snilleblixt. Vi borde bara för en dag ha "Tjejlatte" "Kärleksmums" och "Oh'boy"  I like it :D
Jag har aldrig firat alla hjärtans dag med en partner. Förra året klädde jag och en annan ut oss till killar och gick på dejt med våra två tjejkompisar. Så seriösa är vi.

Det skulle vara kul att få fira alla hjärtans dag med någon man verkligen älskar men jag antar att den dagen får vänta lite till. Det står nästan f.a.i.l. i pannan på mig. 
Gud vilken bitterfitta jag är, jag ber om ursäkt!

Haha true story!

Vilken kvinna! Hennes nya album är helt outstanding.

Jag har kommit underfund med varför mitt liv suger vissa minuter och mitt liv äger andra minuter. Jag är hormonrubbad och det har jag mina p-piller att tacka för. Nope,njet,nien,no,nej jag tänker inte fortsätta med Cerazette. Jävla cerazette. Så bye byeeeeeeee hormoner.

För övrigt så sitter jag i skolan just nu och gör ingenting. Vi har målvecka vilket innebär att man skapar ett eget schema för veckan och sedan jobbar ifatt det man missat eller jobbar upp ett betyg etc. Jag har inte så mycket att göra för jag ligger inte efter i något ämne. Sitter och finurlar lite på ett landsarbete om Tanzania. Min lärare har ingen fantasi what so ever så vi har alltid en massa jävla landsarbeten och turistattraktionsarbeten. De går ut på samma princip också. 

Det här var ett väldigt onödigt inlägg men jag kände att det var dags för ett i alla fall!

Nu mår jag så dåligt man bara kan må. Det jag hoppades på så himla mycket att det gjorde ont sket sig precis. Inte ens när man gör sitt bästa så går det. Det var 50% chans och jag lyckades inte. Orkar inte. Vad har jag gjort dig gubbjävel där uppe i himmelen? Du gör fan ingen nytta.

Längesedan jag skrev något riktigt ordentligt. Något välskrivet och äkta.
Det får nog vänta ett tag till.