Nånting har förändrats inom mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag kan inte beskriva det rättvist. Det känns som en "growing force". En kraft växer inom mig. Jag är tillbaka igen, Frida är på rätt väg. Det känns verkligen som något obeskrivligt växer inom mig. En kraft, något större än mig själv. Det kanske är såhär folk som tror på en gud känner. Det är nästan så att jag väntar på en uppenbarelse bakom hörnet. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Det känns som att jag har en mening igen. Jag har aldrig vart troende och jag kommer nog aldrig bli någon som går på gudstjänster och praisa the lord men låt oss säga att det finns en gud för alla. Eller gud vill jag egentligen inte kalla det. En kraft. Jag har alltid vart en rätt negativ människa, det har sin anledningar. Jag hävdar flera gånger om dagen att "gud hatar mig". Jag har yttrat dem orden mer än vanligt under den senaste månaden eftersom motgång efter motgång har dykt upp och brutit ned mig till noll. Livsglädjen försvann. Planer blev inställda, förhoppningar krossade och vänner försvann. Jag kunde inte se något ljus eller något positivt bara mörker. Men nu när jag ser tillbaka så känner jag en kraft, något nytt.

Everything happends for a reason. Jag har börjat se det uttrycket med helt andra ögon nu. Det fyller hela mitt sinne. Allt händer av en anledning. För det är så, när något har gått åt helvete så har det visat sig att när det fönstret stängdes så öppnades ett annat. Och vilken tur att det första fönstret stängdes då. Det är helt sjukt egentligen. Det kan inte vara ödet. Det MÅSTE vara något som står över oss människor. 
Under tiden har jag förbannat "gud" och vägrat öppna mina ögon när jag egentligen bara stått inför en prövning. Kanske det här var något "gud" utsatt mig för. Bara för att jag ska inse att när ett fönster stängs så öppnas ett annat. Varje dag finner jag ledtrådar och tecken. Att det jag är en ny Frida. Jag är starkare. 

Något har väckt min passion för dans till liv igen. Det har inte funnits i mina tankar på ett år, men nu. Nu växer sig längtan större. Varför valde jag bort det jag älskar mest? När jag ser folk som dansar så rycker det i hela koppen. Jag vill ställa mig på dansgolvet och bara dras med in i musiken. Jag vill snurra och hoppa tills svetten bara rinne och endorfinerna pumpas ut i blodet. Jag vill stå på scenen, nervös som ett as och endast se strålkastarna. Veta att det sitter en stor publik framför men känna att just nu är det bara jag och min dansgrupp. När första åttan är tagen och allt sitter som smäck och publiken jublar. Då är jag som lyckligast. Jag är inte särskilt bra trots att jag dansade i 5 år. Jag dansade inte för att bli bra jag dansade för att det var kul. Jag behöver nog ett tag att komma igång. Jag är rädd för att börja dansa igen. En liten djävul viskar att "du kan ju inte dansa, ppffft". Innan var jag en free spirit som övade danssteg i klassrummet. Nu är jag en stressad levande död som oroar sig för jobbet.
Jag ska våga, jag ska våga ta steget och börja dansa igen!