Efter tre år utan något att säga, utan något att skriva så känner jag mig faktiskt i schack att börja säga ett och annat igen. Jag har så mycket åsikter igen, det är banne mig skönt!
Att kolla igenom bloggen är en slags befrielse men också en smula ångestframkallande. Jag var så ung och så smart men ibland lite för smart och medveten för mitt egna bästa. Det har gått tre år sedan jag bloggade på riktigt och jag minns så väl hur jag mådde då. Jag var arg, ledsen, hade ångest och var förvirrad. Det gick inte dåligt för mig och jag hamnade aldrig snett, nej jag var snarare exemplarisk och bästa eleven i klassen. Det är kul det där hur känslor aldrig har en definition eller en "typ av person" eller en typ av stil. De finns och virvlar inom alla.
Jag ska inte säga att mina känslor har förändrats sen skoltiden, de har väl istället bara bytt form och framspråkning. Jag hoppas på att kunna dela med mig av allt som snurrar i mitt huvud.
- Feminism!
- Zara Larsson!
- Resa!
- Vad är hem?
- Vänner?
- Jobb?
- Pengar?
- Högskola?
- Kärlek?
- Barn?
- Framtid?
- 21 år?
-I will do quick translations of what I write sometimes, in other cases just translate the website to your language-
To browse through the blog is a kind of relief, but also a little anxiety-provoking. I was so young and so clever but sometimes a little too smart and aware of my own best. It has been three years since I blogged for real and I remember well how I felt then. I was angry, sad, had anxiety and were confused. It was not bad for me and I ended up in bad places, no I was rather exemplary and the best student in the class. It's fun that the feelings never has a definition or a "type of person" or a type of style. They are swirling in all.
I will not say that my feelings have changed since their school years, they have well instead just changed shape and language. I hope to share with you everything that is spinning in my head.
Feminism!
Zara Larsson!
Travel!
What is home?
Friends?
Jobs?
Money?
College?
Love?
Children?
Future?
21?
