Förr om åren så var jag nästan som en öppen bok på den här bloggen. Man kan följa mig genom ljusa och mörka dagar under min skoltid och jag vräker ur mig både det ena och det andra. Men en dag, strax efter att jag kom hem från Island 2013 så kände jag "Nej jag vill inte att alla ska veta allt om mig" och så stängdes boken. Den har förblivit väldigt stängd under de senare åren då jag tog studenten och började mitt liv på resande fot. De få som kände mig riktigt väl förblev men sen dess har jag inte skapat många nya djupa kompisband med någon. Det går inte riktigt när man reser som jag gör.

 

Jag anser mig själv vara en van resenär vid det här laget jag vet hur en ny grupp fungerar, jag vet hur man får den att fungera och vilka steg man kommer att gå igenom tillsammans. Jag har sett det mesta under mina tre säsonger inom guidebranschen. Det har lärt mig att leva i nuet och njuta sålänge det varar. Jag ska försöka förklara så bra jag kan.

 

Du kommer till en ny destination, det är en stor grupp människor du ska lära känna och hitta din plats i. Ni kommer att bo och arbeta tillsammans. Ni kommer att spendera varje dag med varandra, i nöd och lust. Ni kommer bli en familj, allt kommer att kretsa runt i er lilla bubbla. Ni "lär känna varandra" och allt är frid och fröjd. Ni Carpe Diemar skiten ur varje dag. Sedan kommer det en dag då det är dags att åka hem. Det är kanske tårar, många kramar och även löften om reunions och fortsatt kontakt. Där spräcks bubblan och det bär av hemåt. 

HÄR! är det oftast de naiva nya säsongarna som tar det hårdaste slaget. Sanningen är att det kanske på sin höjd blir en reunion, man håller intensiv kontakt i ett par veckor sedan dör det ut. Ni bor i olika städer och lever olika liv, inte ETT och samma liv som ni gjort på er destination. Hemma i Sverige finns dina vänner, din familj, dina hobbies och det krävs en jävla dos med engagemang från båda sidor för att illusionen av ett djupt vänskapsband ska kunna hålla och utvecklas efter säsongen är avslutad.

 

Jag må låta som en negativ och väldigt pessimisstisk människa när jag skriver det här, kanske är jag det? För mig har det bara vart lättast att inte knyta några djupare band med mina kollegor eftersom jag vet att det kommer en dag då vi säger hejdå och för att rädda mig själv från totalt undergång efter att ha gjort tre säsonger med typ 120 farväl så håller jag mitt avstånd. Eller de flesta kollegor skulle nog säga att de kände mig och att vi hade ett band, jag vill inte dementera det för så var det säkert- DÅ. Det jag satsar på är nämligen att knyta ytliga vänskapsband och ger en exakt summa av mig själv till mottagaren och skapar en illusion av att de känner mig. Jag finns där för dem och lyssnar på allt de har att säga, jag njuter av deras sällskap och har faktiskt the time of my life men jag håller det alltid på den nivån att det i slutändan blir ett hälsosamt avsked med bara små förhoppningar om fortsatt kontakt. Givetvis är jag inte den som bara bryter kontakten och försvinner från jordens yta, verkligen inte. Jag är superglad om en kontakt uppehålls och jag håller kontakten med mina vänner från säsongen men poängen är att jag inte blir helt förstörd av avskedet.

 

Does it make any sense?

 

Kortfattat:

• Det suger att suger att ta farväl av människor, med förhoppningen om att hålla kontakten och engagemanget och sedan få sina förhoppningar grusade pga bristande svar från motparten
• Jag har utvecklat en överlevnadstaktik
• Jag binder roliga men något ytliga kompisband och njuter så länge det varar
• Farvälen blir inte lika jobbiga då jag fortfarande har ett avstånd
• Det är skitjobbigt att låta människor lära känna mig för det är så mycket komplexa saker så jag orkar inte lägga ner den energin på mer än några få utvalda.
• Jag är helt klart ärrad från barndomens farväl

 

 

Please translate this to english if you're curious.