Om fem dagar tar vi studenten. Jag blir så känslosam. Jag gråter inte och jag ler knappt men hela min kropp är fylld av känslor. Tacksamhet och euforisk lycka. Jag har snart klarat av mina år i skolan, det är så stort för mig. Det är få som verkligen kan förstå hur stort det är. Jag kan inte greppa om det själv. Jag Frida Larsson tar studenten. För mig symboliserar det inte arbetslöshet och rastlöshet. För mig symboliserar det något som är större än livet själv. Det symboliserar ett kapitel av mitt liv. Jag minns när jag lärde mig att läsa. Vi hade ett bokstavståg, en bokstav varje vecka och loket fick ytterligare en vagn. Jag fick ytterligare en kunskap. Jag minns när vi fick lära oss att skriva bokstäverna vi ljudade. Små och stora bokstäver. Jag gillade orden som började med stor bokstav. Det var så simpelt, grammatiken hade vi inte kommit till ännu. Jag gillade ord med stor bokstav för jag var också stor. De resterande bokstäverna i ordet var små och inte lika betydelsefulla. Jag var en stor bokstav. Mitt namn började med stort F.

Det var svårare när vi skulle läsa i läroböckerna. Det tog tid att läsa och förstå varje sida. Ibland fick man stanna upp och grunna på ett utav orden. Läsa det högt för sig själv och bokstavera. När man nådde slutet så fick man stolt bläddra till nästa sida och man tjuvkikade på kompisen bredvid om den också fått byta sida. Det är inte svårt att dra paralleller till det vuxna livet. Eller mellanstadiet som jag befinner mig i, Inte barn och inte ännu vuxen. Jag ser gärna livet som en bok. De som är äldre än barnet kan sina bokstäver och stannar inte gärna upp och noggrant läser det som står skrivet. De som är äldre är stressade och tror sig redan veta vad som står skrivet i livets bok. De skyndar vidare till nästa sida, men de kan inte låta bli att tjuvkika vart kompisen befinner sig. Att få bläddra vidare är inte längre en triumf eller tecken på att man är bra. Att bläddra vidare är en självklarhet. Jag har själv bläddrat och bläddrat utan att stanna upp och begrunda orden som står skrivna. Men studenten för mig är ett avslut på det andra kapitlet i mitt liv. Där den 14 juni kommer jag att stå och skrika tills jag blir hes, gråta tills inga tårar finns, sjunga alla melodier som går att ljuda och skratta tills det ekar mellan husväggarna. Där och då kommer jag att stå inför samma känsla som ett barn som precis lärt sig att läsa. Jag har kämpat, stannat upp och frustrerat försökt att förstå orden som står skrivna men jag har inte gett upp. Jag har likt barnet fortsatt till slutet av sidan. Jag kikar på mina fina vänner som står bredvid i sina vita kläder och pyntade mössor, jag ser att de är på samma sida som jag. Vi tar varandras händer, skriker "FYFAN VAD VI ÄR BRA" och tillsammans vänder vid blad till ett nytt kapitel av vårt liv.