Har ett moment här. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag tar studenten den 14 juni. JAG TAR STUDENTEN!!!!! Jag klarade det, jag är färdig, I made it. Jag har gått i skolan 24 terminer. Det är helt otroligt. Jag kommer vara klar. Jag har nått min första milstolpe i livet. Sedan börjar resten av mitt liv.

 

Och det känns helt fantastiskt. Men jag gråter endå för jag är fortfarande en liten tjej som leker med kompisar på gården och samlar på reklam i smyg. Jag är fortfarande en liten tjej som sparar på bussbiljetter som jag fått utav. Och jag är fortfarande hon som ville bli brevbärare men ändrade sig när hon fick reda på att då behöver man cykla i uppförsbackar. Jag är fortfarande hon som satt på biblioteket och läste böcker om stenåldern, bronsåldern, järnåldern och medeltiden medan de andra plöjde igenom Kitty detektiven. Jag är fortfarande den där envisa tjejen som bestämde sig för att lära sig allt om blåvalar för att vara med i Kvitt eller Dubbelt men sedan gav upp efter några sidor. Jag är fortfarande hon som fick 30kr i veckopeng och sprang fortare än vinden ner till affären och köpte Julia tidningen eller hon som stod länge i kiosken och valde noga vilket godis hon skulle köpa för den 20 lappen hon fick av sin pappa. Jag är fortfarande hon som försökte ge det taskiga killgänget två tior för att de inte skulle kasta snöbollar på mig på vägen hem till skolan. Och jag är fortfarande hon som fick det killgänget att få dåligt samvete och aldrig kasta på henne igen. 

 

Jag är fortfarande den lilla flickan men nu tar jag studenten. Jag klarade det. Det är nog inte många som förstår den ofantliga känsla jag känner. Jag trodde aldrig att jag skulle bli klar. Jag minns när jag gick i trean och tittade avundsjukt på de som började sexan för de var så stora. När jag började sexan så var niorna stencoola. Nu går jag i trean, jag är on top of the world. Under de tolv åren har jag haft med mig Becca. Under alla dessa år i nöd och i lust(haha) så har vi haft varandra. Vi har vart små och blivit stora. Och jag känner mig inte ett dugg äldre än första dagen i nollan. Vi har gått igenom allt! Och jag kan titta på henne ibland och känna mig som en stolt mamma. Tänkte på det nyss och började gråta. Hon är så stor och så vuxen. Vilken kvinna hon har blivit, men det har jag också. Det är bara så svårt att förstå.

 

Framtiden ligger vid mina fötter och det är dags att börja leva ut mina drömmar.

Den 14 juni börjar resten av mitt liv och jag kunde inte vara mer redo.