Jag har ännu en gång fördrivit min tid med att läsa diverse artiklar på aftonbladet. Majoriteten är Justin Bieber relaterade. Jag har skrivit ett inlägg om detta förut men jag tror det här behövs uppmärksammas ytterligare.

Jag läste en krönika av Zandra Lundberg där hon beskriver Bieber hysterin som sund- inte konstig. I kommentarfältet är det många som motsätter sig detta och beskriver hysterin som "masspsykos, grupptryck, dumt beteende, förlorad generation" osv.

 

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med hur jag själv känner. Jag är en directioner. Oftast håller inte directioners och beliebers sams men jag har personligen ingenting emot dessa beliebers. Att jag är ett hardcore One Direction fan är inget jag skyltar med öppet då jag inte känner något behov av detta. Men jag vet att jag skulle vara minst lika hysterisk om jag fick chansen att träffa mina idoler. Jag skulle bli hysterisk av tanken på att jag kanske kommer att få se dem runt gathörnet. Jag kan utan problem relatera till de här tjejerna vars liv upptas av Justin Bieber eller någon annan stor stjärna. Jag har haft många sådana perioder. Ett tag kretsade mitt liv kring High School Musical. Sedan hade jag en period med Jonas Brothers. Nu har jag en period med One Direction. Jag är 19 år och trots dessa hysteriska perioder av mitt liv så fungerar jag helt normalt. Jag är inte "förlorad" som många vuxna människor påstår de här tjejerna vara. Jag kan snarare titta tillbaka på mina yngre år som lyckliga. Jag var lycklig och jag stod för något. Jag hade en trygg, fast punkt i mitt liv. Jag kan tycka att det är något positivt. Det finns många som precis äntrat tonåren som är osäkra på sig själva och inte riktigt hittar en plats i samhället. De driver runt och börjar göra dumma grejer. Jag hade alltid HSM eller Jonas Brothers att fokusera på. 

Jag är en normalt fungerande 19åring som jobbar, går i skolan och har stora framtidsplaner. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag vet hur jag ska uppnå det. Jag kan inte låta bli att fundera över om det är lite tack vare dessa idoler som jag har haft. De har inspirerat mig som ung, de har skänkt mig glädje och hopp. De har givit mig tron om att allt är möjligt. Jag har vägrat ge upp. Vad spelar det för roll att One Direction råkar vara en enormt stor del av mitt liv?

 

Vuxna människor har mycket att lära utav dessa ungdomar. De står för något och de har miljoner, kanske miljarder andra fans med sig. De har en samhörighet som de flesta vuxna aldrig någonsin kommer att få uppleva. Jag är en directioner, jag har vänner över hela världen. Du som bitter vuxen pratar kanske med grannen två hus bort på sin höjd!