Jag har skrivit om det här förut men det tåls att nämnas igen. Jag vore tacksam om ni tog er tid till att läsa igenom. 

Det jag har tänkt att skriva om är en sjukdom som inte uppmärksammas så mycket i Sverige, nämligen Tics som är en "biform" av Tourettes syndrom.

Jag tycker att det är lite frustrerande att det inte informeras mer om den eftersom jag själv har Tics. Människor i min närhet kanske har eller borde ha märkt att jag ofta gör grimarser eller rycker i olika kroppsdelar. Mina tics dök upp någon gång när jag var kanske 9-10 år. Då sa psykologen att det skulle försvinna med tiden och man växer ifrån det. Men tji fick hon för här sitter jag 8 år senare och har fortfarande dem där jävla ticsen.

Har satt ihop lite kort information om Tics:

-Om man har tics beror det på att man har svårt att styra och hålla tillbaka vissa rörelser eller ljud. Tics är vanligast hos barn i skolåldern, men förekommer även hos vuxna. De brukar gå över av sig själv, oftast inom ett år.

-Ticsen kan delvis kontrolleras med viljan, men det kan göra att man måste avreagera sig med ännu fler tics efteråt. Man får fler tics när man är spänd eller stressad, eller om man har varit mycket i rörelse och sedan slappnar av.

-Tics är motoriska eller vokala impulser som personen inte kan stoppa. De kan uppkomma helt spontant eller som svar på en upplevd sinnesretning. Sinnesretningen har beskrivits som en lätt kittling på huden, som utlöser en motorisk handling (själva ticset), varvid kittlingen försvinner. Dock återkommer den mycket snart igen.

Enkla Tics kan vara; blinkningar, grimaser, spänner muskler, hostar, harklar sig, grymta
Komplexa Tics kan vara: Städar och ordnar saker, upprepar vissa ord.
Vokala tics kan också vara enkla som att fnysa, hosta, vissla, grymta eller skrika.

Jag har i flera olika perioder av mitt liv haft både motoriska, vokala, enkla och komplexa tics. De jobbigaste är grimaserna jag gör i ansiktet. När jag var mindre hade jag fler vokala tics, vilket måste ha låtit väldigt konstigt. Jag har fortfarande vissa vokala tics men som jag har lärt mig att förklä så att ingen märker det så mycket.

Nu förtiden tänker jag inte på det så mycket eftersom att jag har haft det sålänge, jag har lärt mig att kontrollera dem. Men de är jobbiga och pinsamma. När jag har gått en hel dag i skolan och spänt mig(man spänner t.ex. ansiktet där jag har flest tics för kontrollera dem) så är hela ansiktet typ "trött" när jag kommer hem. Det känns som att huden hänger och jag vill bara slappna av i hela ansiktet( vilket jag inte kan göra för då dregglar jag, det gör du också om du slappnar av och öppnar munnen haha). Värst är det när ticsen kontrollerar min andning. Den kontrolleras ibland av de tvångstankar jag har också i samband med ticsen. Det kan blir riktigt jobbigt!

Det finns en sak som jag hatar och det är när folk påpekar vad jag gör. Eftersom jag själv inte är medveten om att jag gör de olika ticsen så känner jag mig nästan förudmjukad när någon påpekar dem. Bästa tipset jag har till dig som läser är att om du ser någon med tics så påpeka inte dessa för personen eftersom att det kan vara både sårande och förnedrande.

 

Over and out.