Ödet.
Det är konstigt ibland hur två liv kan mötas och förevigt lämna avtryck i varandras. Det finns ingen logik, ingen möjlighet eller klarhet i varför dessa två möts. Två länder och två världar. Två städer och två språk. Två liv och två själar. I timmar funderar de och i timmar försöker de få klarhet varför ödet för dem i samma riktning. År går och liv förändras men endå alltid så närvarande i varandras liv. Det är som att ingen kan slå igenom muren de byggt upp. Den finns där med en stege på var sida. Det är en mur byggd på kärlek, hat och tillit. En mur som kan korsa hav.
För så är det och kommer för alltid att vara!
Så skrev jag en kväll tider tillbaka. Jag är fascinerad över att den fortfarande är fylld med sanning och äkthet. Det var inte bara något fjortissvammel. För jag sitter fortfarande här 5 år senare med en underbar vän. Jag har aldrig träffat honom och det dröjde fram till ett halvår sedan som jag för första gången hörde hans röst. Men trots det har vi alltid vart så nära varandra och funnits där ett hav emellan. Vi tappade kontakten lite under en tid men hittade tillbaka rätt fort. Han var min hemliga kärlek, min brother from another mother och min underbara vän. Det är rätt komiskt att nu på senare dagar så har jag fått reda på att han faktiskt var kär i mig också för massa år sedan. Är det inte typiskt?
Jag vågar inte skriva hans namn för jag vet att han kikar in här ibland. Ovetandes om vad jag skriver men ett namn känner man alltid igen. Jag är glad att kunna ha en sådan relation till en person som bor tusen mil ifrån mig.
Det är inte många som har!
Kommentarer
Trackback
