Det är söndag, det är mörkt ute och jag är trött. Ni vet vad som är på gång då. En text utan någon som helst planering. Jag såg en bild härom dagen. Det var en helt vanlig bild som innehåller ett helt vanligt ordspråk som man kan se på vilket instagram konto som helst. Men det var något, orden fattas mig. Något med bilden väckte känslor inom mig. Den gick rakt in i hjärtat. Jag ser på den nu och känner hur mina ögon börjar tåras. Den bilden symboliserar mig. Eller den symboliserar mina känslor och min historia. För det är så, alla har en historia. Det går inte att jämföra med varandra för varje historia bär på sina känslor och sina upplevelser helt olika från andras. Jag har valt att inte skriva något på bloggen om den senaste veckan. Ni har fått läsa det jag har valt att publicera. I flera månader så har jag befunnit mig i ett slags vakuum. Tid och rum har existerat men jag har stått utanför. Det är en händelse som tagit upp alla mina tankar. Jag har inte kunnat uttrycka mig i ord som annars brukar vara mitt enda alternativ. Jag har inte kunnat koncentrera mig på omvärlden för min egen värld har tryckt på mig och jag kan likna det vid att punktera en lunga. Jag har inte kunnat andas på riktigt förrän några dagar sedan. Jag är inte redo att skriva något på bloggen än men en dag så ska jag göra det. För jag är en krigare! Jag krigar för min rätt att leva med den historia jag har och den framtid som finns framför mig. Jag mår inte alltid bra, precis som de flesta andra individer på den här jorden. Men som bilden nedan säger.