Det är längesedan jag skrev något från hjärtat som berör människor. I bloggens begynnelse kom de titt som tätt men med tiden har de liksom bleknat. Jag kanske blev äldre, mognare eller gladare. Det är svårt att sätta ord på det och måla det tydligt på väggen likt många målar fan på väggen. Förut var jag en funderare och en filosof. Hon finns fortfarande inom mig. Hon fick kliva åt sidan för livet. Livet började eller det snarare svängde i nya riktningar. Då fick hon kliva åt sidan och en annan kom fram. Det kan låta blurrigt, men det är sådan jag är ibland. Lite stökig. Stökiga tankar som far omkring i hjärnan. Jag älskar att skriva när meningar likt vatten bara forsar ur mina fingrar. De flyger över tangenterna och ord skapas utan någon egentlig eftertanke. Jag fascineras av hur en text tar form utan förutbestämd riktning. När jag inte vet vad jag ska skriva utan det kommer naturligt. Det är då det berör. 

 

Men jag hade en liten tanke på vad jag ville skriva i det här inlägget. Ödet. Ödet är för många livets plan. En plan som funnits från den dagen man välkomnades in i världen. Ödet kan också vara en förklaring till händelser och ting som är för fantatstiska och underliga för att förstå, som inte kan vara slumpmäsiga. Det finns de som ser ödet som Guds handlingar, guds plan. Och de som ser ödet som sin gud eller kraft. För mig är ödet en stor del av mitt liv. Jag har ingen gud och jag har inte heller någon religion. Men jag har en stor tro till ödet. För mig är inte ödet en bestämd plan för jag vet att de val jag gör kan skapa nya vändningar i livet. Men för mig är ödet en slags tröst. Och jag har de senaste åren fått uppleva de mest fantastiska sakerna. Och varje gång blundar jag och tackar. Jag tackar ödet. För det är ju så självklart att det är så. Ödet finns. Det är en tröst när jag är ledsen. Det finns en anledning till att jag känner såhär just nu, det måste vänta något bättre runt hörnet.

 

Jag ska berätta vad jag har vart med om. Det kan för er vara små obetydliga händelser men för mig är det bara ytterligare bekräftelse på att ödet är riktigt.

I januari var jag en av fyra som blev intervjuad för två stipendium som skulle delas ut. Jag fick det inte, det var 50% chans och jag lyckades inte. Jag blev förstörd, jag ville verkligen verkligen ha stipendiumet och klandrade mig själv. Jag gick igenom intervjun flertal gånger i huvudet. Till slut sa jag mig själv på skarpen! När ett fönster stängs så måste ett annat öppnas,du måste bara ha tålamod och se vad livet för med sig.

Jag hade tänkt att fortsätta skriva om händelser men jag tror jag stannar där. De är trots allt mina minnen och mina upplevelser. De får nog fortsätta vara det, det känns finare då. Ödet är en tröst och en kraftkälla. Det kanske är så nära gud en ateist kan komma. Jag tror verkligen att allt händer av en anledning.