Mitt nationella tal angående medicinska försök på djur.

Här nedan är det tal jag framförde under mitt nationella i svenska B. Jag är riktigt nöjd med det och det fick den effekt jag önskade. Självklart är det skillnad på att läsa det i skrift och höra det muntligt. Enjoy!


 

Jag ska berätta om en liten pojke. Hans namn är Michael och han är idag ca 2 och ett halvt år gammal. Michael har inga föräldrar och det är ingen som kan berätta vilka de var. Han bor på ett center på ön Borneo. Innan Michael kom till centret så bodde han i en liten by utanför Sebangau National Park. De som arbetade på centret fick höra om att en liten pojke fanns i byn och han var illa däran. De bestämde sig för att åka dit, de fann Miko. Han var uttorkad och hade sår på fingrar och tår. Han var skygg och tystlåten. Ingen visste vad den lilla pojken hade utsatts för.                                                                                    

Volontärerna tog med sig Michael tillbaka till centret där han fick mat och sovplats. Om nätterna vaknade han utav mardrömmar och skrek förtvivlat medan tårarna rann ned för hans kinder. Barnskötaren fick hålla om honom och stryka hans rygg innan han sakta somnade igen.  Michael tillfrisknade sakta men säkert men höll sig borta från de andra. Centret har en skola som kallas för skogsskolan. Michael blev placerad i dagisgruppen.  Han var busig och älskade att ta små tupplurer när fröken inte märkte något. Han fick så småningom en bästa vän som hette Joan. Nu efter två år går han i förskolegruppen eftersom att han har lätt för att lära sig och älskar nya utmaningar. Han är fortfarande lika busig och gömmer sig ofta för läraren.  

Den här lilla pojken har en historia som inte är ovanlig. Michael hade tur som fick komma till centret. Det finns tusentals som inte har den turen. 

 

Det finns en text i häftet som jag skulle vilja ta upp. Den heter I människans tjänst och är skriven av Ellen Heyman år 2005 för ICA-kuriren. Hon börjar sin text med, jag citerar ”När apan vaknar upp har hon fått grisceller insprutade i magen. Om en vecka är hon död. Vinsten är kunskaper som kan ge många tusen diabetespatienter bot inom några års tid”. Det Heyman talar om i sin text är försök på djur. Hon beskriver djuret i texten som en Apa. ”En grön duk täcker apan”, ”Apan är inte stor, hon väger bara 3 kg”. Det låter kanske som en helt vanligt benämning och inget man skulle reagera över egentligen. Men redan här handlar det om värderingar. Heymans val att använda Apa visar att hon inte värderar apan lika mycket som en människa. Det finns många så kallade apor som väger 3kg. Det finns många så kallade apor som blir utsatta för försök. Schimpanser, Orangutanger, Gibbonapor, Gråapor och flera därtill. Vad som får mig att reagera är sättet de stjäl de här individernas identitet. När de placeras i den trånga metallburen på forskningslabbet så förlorar den sitt namn och sin identitet och blir en apa. Ingen bryr sig. Det här påminner mig om, och nu ber jag om ursäkt för min grova liknelse. Det påminner mig om de tester och den forskning som utfördes på koncentrationslägret Sachsenhausen som ligger strax utanför Berlin. När judarna, de homosexuella och de handikappade gick igenom grindarna på lägret så förlorade de sin identitet och blev ett nummer. Det var nr 487 som fick bläck insprutat i venerna för att se om den överlevde. Det var inte en individ, det var ett nummer. 

De så kallade aporna som bor på Statens Smittskyddsinstitut i Solna är gråapor. De är uppfödda för forskningens skull i Kina. Försöken görs på gråapor, schimpanser, gibbonapor mm för att deras immunsystem liknar människans. Försöken har testats på andra djur men utan framgång. Med hjälp av försöken så har vi stor chans att hitta botemedel och vaccin mot HIV, malaria och exempelvis hantaviruset Ebola. 

 

Enligt www.forskautandjurforsok.se så finns det över 1000 schimpanser runtom i USA. Majoriteten av dessa labb bryter mot lagen. Schimpanserna lider av posttraumatisk stress och bor i små trånga burar med klämdörrar som används vid sövning och injektioner för att schimpansen inte ska kunna slita sig. De är alla tatuerade på bröstet med ett nummer och utsätts för brutala kirurgiska ingrepp och injektioner. Ännu en gång drar jag liknelsen till koncentrationslägret Sachsenhausen.

 

 Efter år av försök så pensioneras djuret. Det klassas då oftast som farligt och mentalt stört och ingen vill veta av det. För att gå tillbaka till texten I människans tjänst av Ellen Heyman så skriver hon om ett försök som förhoppningsvis ska leda till ett botemedel för Diabetes typ 1. Läkaren Annika Tibell berättar i texten att hon en gång stod nära djurrättsaktivisterna men nu på senare år sett vad forskningen kan göra för de sjuka människorna. Gråapan som Heyman skriver om är färdig med sin operation. Hon kopplas bort från sladdar och kablar och sveps in i en filt för uppvakning. Nu har hon en vecka på sig att leva. Sedan avlivas och obduceras hon för att läkarna ska kunna se om försöket har lyckats.

 

Jag har funderat mycket på det här. Vad är det som får oss människor att testa och döda ett djur som vi själva härstammar ifrån, vår egen släkt. Vad har fått oss att bli så högfärdiga att de inte längre räknas som ett djur värt lika mycket? Vi har tagit steget bort från vår historia och använder den för ett längre liv. Vi har blivit blinda och vi har fått storhetsvansinne. Schimpansen saknar förmågan att kommunicera med ord. Det gör även orangutangen och gorillan. Men de kan kommunicera med teckenspråk. De kan kommunicera sin smärta och sina känslor med teckenspråk. Vi placerar dock de i ett annat fack än döva människor. En schimpans kan fortfarande höra men inte förstå orden. Den förstår dock fortfarande teckenspråket. En person döv från födseln kan inte höra och förstå ord men den kan kommunicera med teckenspråk. Förstår ni vart jag vill komma?

 

Vi har utvecklats och tagit oss rättigheten att sätta oss över ”aporna”. Är inte det allt bra otacksamt och pinsamt? Forskningsförsöken må rädda människoliv. Men varför är det mer värt än en schimpans som kan kommunicera precis lika bra som en döv person? Försöken räddar liv men vad gör det oss till? Vi blundar för verkligheten. ”Aporna” är inte lika mycket värda.

 

I början av det här muntliga framförandet så pratade jag om en liten pojke som hette Michael. Jag har en bild jag vill visa er, den föreställer Michael. Eller Miko som han egentligen heter.

Miko.jpg

 

Det här är Miko,  en helt vanligt orangutang. Han är 2 och ett halvt år gammal och väger 10kg. Han går i skogsskolan för att lära sig att fungera ute i det vilda igen. Ingen vet vad som hände hans föräldrar. Kanske kidnappades hans mamma till förmån för djurförsök och Miko slapp undan. Ingen vet. Men jag vet att Miko har en trygg framtid. Tack vare Lone Dröscher Nielsen på Save the Orangutang så får de här orangutangerna en ny chans. De är inte längre bara apor. De är orangutanger med en personlighet, identitet och framtid.  För mig är Miko värd precis lika mycket som en liten skolpojke.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!