Nu är jag hjärteglad. Inte jätteglad som du antagligen väljer att läsa utan hjärteglad. Jag är glad i hjärtat och jag är glad i själen. En barndomsvän till mig skrev till mig, jag vill inte skriva vad hon skrev för det är mitt och inte världens. Men det är sällan jag får så fina komplimanger för något så enkelt som mitt skrivande. 

 

Ord är min magi. Några är bra på att spela gitarr eller sjunga. Några är fantastiska på att tala medans andra kan med hjälp av en rörelse få med en hel publik. Jag är inte någon av dessa några. Jag är värdelös på att formulera mig i tal. Jag pratar alldeles för fort och är van vid att prata lika fort som jag läser vilket innebär att det är ungefär jag och kanske en till som i slutändan förstår vad jag försöker få fram. Men i skrift, då ligger hela världen under mina fötter. Jag känner mig odödlig i skrift. Hade man kunnat debattera och argumentera enbart med skrivna ord så hade jag vart oövervinnerlig(eller känt mig som sådan i alla fall). Jag älskar att bara skriva utan att egentligen veta i förväg vad för meningar och ord som ska bildas. Jag blundar och bara skriver. Jag vill beröra människor, jag vill få de att tänka om. Likt skådespelare kan få människor att gråta genom sin insats så vill jag få människor att gråta av mina ord. Jag vill få människor att lyssna. Jag vore inte jag utan mina ord.

 

Att bli uppmärksammad för mina enkla ord är en fantastisk känsla. Jag sitter här med min lilla blogg med 20 läsare, jag svamlar mest och skriver långa inlägg. Och det finns folk som uppskattar det. Det är så otänkbart för mig. Att mina ord kan beröra någon annan? A to the mazing.