Det är med blandade känslor som jag läser på aftonbladet om Peter Jöbacks stora debut som fantomen på operan ikväll. Han tar över rollen på Her majesty's theathre. Jag skulle ha vart där, om inte dag så om några veckor kanske månader. Jag är bitter. För jag kommer inte att vara där. Någonsin. Sedan jag har vart liten så har jag beundrat Peter Jöback, alltid haft honom som en förebild. Han är en fantastiskt stark människa och han sjunger gudomligt bra. Jag kommer såväl ihåg första gången jag såg/hörde honom, det var under ett framträdande i söndagsöppet tror jag. Han sjöng "Guldet blev till sand" från musikalen Kristina. Jag tyckte han sjöng så bra, jag blev helt tagen. Jag kan inte ha vart mer än 5 år gammal. Sedan sa mamma att han är bög. Jag förstod inte vad det var alls. Men det är alltid vad jag har kopplat Peter Jöback med. Kristina och bög. Jag älskar musikalen Kristina och jag älskar homosexuella personer. Han är den perfekta förebilden helt enkelt. Jag har alltid haft en förkärlek till musikaler och på senare år har jag fått upp ögonen för "Phantom of the opera", musiken är helt makalös. Att Peter nu skulle spela självaste Fantomen i London kunde inte bli mer en perfekt. Jag älskar Peter, Musikaler och London.