Jag är ingen människa som hanterar känslor särskilt bra. Speciellt inte sorg. Jag tränger oftast bara bort den för att jag är för upptagen med andra saker. Har jag inga känslor kommer ingen åt mig. Det är okej att känna men jag gör det inte. Tillslut kommer sorgen tillbaka och slår en i ansiktet. Innan höstlovet fick jag reda på att mn farmors hund Loffe hade avlivats. Jag kunde inte riktigt hantera det utan bara låtsades som inget, ville inte vara ledsen när jag precis skulle åka utomlands. Det blev aldrig att jag tog itu med det. I julas var jag hos min Farmor och hälsade på. Jag insåg inte ens då att Loffe var borta. Jag kunde höra hans tassande och skällande, jag väntade bara på att han skulle komma utspringandes ur ett rum. Jag har väldiga skuldkänslor. Jag har inte tänkt på Loffe. Jag har inte ägnat en tanke åt världens finaste och underbaraste hund. Hur hemsk är inte jag? Han förtjänar alla tankar i världen. Han förtjänade inte att bli döv och sjuk. Jag kan faktiskt inte förklara bandet jag hade med honom. Andra hundägare kanske förstår vad jag menar. Han blev alltid så glad när jag kom och skulle alltid pussas och gosa. Han älskade mig oavsett. Nu har det kommit ikapp mig. När jag tänker på honom börjar jag gråta, ser jag en bild så börjar jag gråta. Det bara snurrar runt liksom.

Jag suger på att berarbeta sorg.

Saknar dig Loffe <3