Plötsligt svartnar allt, allt ljus försvinner kvar finns bara mörker jag känner hur lungorna dras åt jag kan knappt andas huvudet börjar bulta tårarna rinner ohämmat. Jag får inte fram något ljud paniken sköljer över mig liksom omringar mig. Rummet känns hotande jag sträcker mig efter väggarna rädd för vad jag ska känna. Jag finner en vägg trycker mig mot den sätter mig ner på golvet blundar så hårt jag bara kan, jag håller för öronen. Jag sluter mig.                                                                                                              

Jag har alltid undrat varför jag döptes till Mirakel. Det är en mix av Miranda och Rakel, min farmor och mormor hette så. Men i mitt liv händer det då inga mirakel, jag är en driven ung tjej som siktar högre än många andra. Det är inte mer än så som skiljer mig från mängden egentligen.   Men jag slåss, jag slåss mot det som inte finns där. Jag har en kompis som heter Eywen, hon finns inte på dagen men på natten finns hon. Hon skyddar mig mot det som inte heller finns. Ingen tror på mig när jag berättar det därför brukar jag hålla henne för mig själv.                                                                                                         

Jag gillar inte mörkret,  det har jag aldrig gjort. Det har varit en lång dag idag och många projekt har påbörjats och avslutas det är liksom så jag fungerar. Jag sysselsätter mig under dagen för att ha något att tänka på. Vad jag inte vill tänka på är att klockan tickar och sakta närmar sig mörker. Av förståeliga skäl så tycker jag om sommaren mest, jag gillar att spendera min tid i vår sommarstuga uppe i Norrland. Där går solen aldrig ner. Nu är det snart mörkt ute jag ser hur solen sakta går ner och hur solstrålarna sakta försvinner bort från min plats på jorden vidare mot en plats där det är morgon nu.                    

– Eywen! jag såg hur hon steg ut ur skuggorna. Hon hade ett guldglittrande sken omkring sig.

– Är du redo Mirakel?

– Jag tror det.

Eywen ska ta mig till landet som inte finns. Jag sluter mina ögon och sakta börjar min omgivning förändras till det jag och Eywen har byggt upp tillsammans för att kämpa mot skuggorna i mörkret. Vad du kanske har förstått vid det här laget så finns inget av det här jag berättar egentligen. Det finns inte för dig och inte för de i din omgivning men för mig finns det. Och det räcker.                          

- EYWEN! Något rörde sig där borta, jag svär något rörde sig. Paniken sköljde över mig.

- Nej Mirakel, det är inget. Det är endast du som ser.

- JAG LOVAR! Där borta i hörnet, det sitter någon där. Sa jag huttrande eftersom att kylan i rummet omringade mig.

Mitt hjärta bultar och tinningarna dunkar. Rädslan måste ha uppenbarats i min blick då Eywen höll om mig och nynnade på en visa som hon visste skulle ge mig trygghet. Det är såhär det går till varenda gång, de timmar då ljuset inte lyser upp. Samma procedur och samma ständiga panik och rädsla. Någon gång måste det förbättras, Eywen uppmanar mig att inte ge upp, att kämpa emot. Vissa tillfällen går det bättre än andra.                                                                                                                                           

”RITSCH” något rev mig på kinden. Jag kände hur en bloddroppe rann ner för kinden. Ett ärr revs upp. Det var något i mörkret som rev mig. Jag kröp närmare intill Eywen och bad att inget mer skulle hända. Det är skuggorna i mörkret som är farliga. Det är något okänt som gömmer sig bland dem. Något som jag inte kan se. Men jag kan höra dess mumlande och jag kan känna dess strykningar längs med mina ben och min kropp.

- DÄR! EYWEN DÄR! Skrek jag.

- Vad är det du ser Mirakel? 

- En skugga, samma skugga som igår och i förrgår och i förr förrgår.

- Jag ser Mirakel, men var inte rädd. Den vill dig inget ont.

De är överallt, skuggorna är överallt och jag hatar dem. De sliter i mig och det vrider i mig. De skriker och de tjuter. Det är bara jag som hör dem och ser dem, det avskyr jag.                                                                       
– Mirakel du kan öppna ögonen nu.

Jag såg hur solens strålar letade sig in genom persiennernas glipor och hur Eywen sakta försvann. Hon skulle komma tillbaka vid nästa mörker, det visste jag. Lättnaden över att jag ha övervunnit ännu ett mörker dröjde sig kvar hela dagen.                                                                                                                      

I skolan var allt som vanligt. Jag träffade dock på en ny tjej, hennes namn var Mystik.  Hon såg på mig en lång stund innan hon sa ”Du har osynliga ärr vid din kind” samtidigt som hon lätt strök pekfingret längs det ärr som jag länge trott bara var jag som kunde se.             

- Hur, hur ser du? Frågade jag            

- Jag är som du Mirakel.

-  Hurdå som jag?

-  Du är rädd för det som inte finns och kämpar mot de skuggor i mörkret som sliter i dig. De river upp ärr från de förflutna. Jag ser dig Mirakel. Du kan också likt jag gjort övervinna rädslan för det som inte finns.

-  Det finns, för mig finns det. Svarade jag

-  Det finns för mig också, sa Mystik och fortsatte, Men jag flyr inte längre. Jag kämpar emot.

-  Jag är inte stark nog att kämpa emot.

-  Det är du nog. Styrkan finns inom dig. Att kämpa dig igenom striden och inte ge upp. Sa Mystik

Kämpa. Hur kämpar man mot något man så länge har fruktat? Hur bär man sig åt egentligen? Striderna i mörkret har pågått så länge jag kan minnas. Eywen visade sig inte för mig förrän efter en strid för många år sedan som jag av utmattning fallit fritt utan någon som tar emot mig. Kanske är det dags att lämna Eywen. Det kanske är dags för henne att stiga tillbaka in i skuggorna. Jag är tillräckligt gammal nu.                                                                                                                                                        

Solen började sakta försvinna utanför fönstret och jag kände hur kalla kårar kröp uppför ryggraden. Men något var förändrat, jag tänkte på det Mystik sagt till mig. Ikväll är det min strid och ingen annans. Jag ska stå upp inför det som lurar i skuggorna. De ska inte få riva upp de ärr som finns i min själ. Jag ska kämpa och slåss tills den sista skuggan är borta.                                                          
Den sista solstrålen försvann och nu var det helt mörkt. I kväll sluter jag inte mina ögon, inte heller mitt sinne. Ikväll ska mina ögon vara öppna för det som inte finns.                                                  
Ett guldsken uppenbarade sig och Eywen steg ut ur skuggorna redo för det som verkade vara även hennes sista strid. Det är något speciellt med Eywen, hon känner mig så väl. Nog har något förändrats, hon tar inte min hand som hon brukar göra. Hon bara nickar åt mig och sveper med handen över rummet.

- Mirakel min vän, det är din stund nu.

Vi står jämte varandra i det mörka rummet fullt av skuggor. Jag kan höra hur tjuten och mumlanden tar till sig. Men jag sluter mig inte, inte heller kryper jag tätt intill Eywen. Jag går närmare och närmare skuggorna. Känner längs med väggarna, de bekanta hyllorna med böcker rör vid min hand. Konstigt tänker jag. Jag famlar i skuggorna men känner endast luft. Jag greppar om mörkret men inget fastnar i mitt grepp. Jag känner inte heller hur skuggorna stryker längs mina ben längre. Det är knäpptyst. Det finns inget där. Rädslan förbyts till förvirring.

- Eywen? Är du där?

- Ja det är jag.

-  Hör du? Det är tyst. Det finns inget här.

-  Mirakel, du ser det som inte finns och du hör det som inte finns. Skuggorna har aldrig vart farliga, de har även aldrig velat dig något ont. Det är du som är skaparen till det här. Det är du som har byggt upp denna värld kring en rädsla så stark så att den övermannar dig. Det mörkret för längesedan när du föll fritt så skapade du mig. Du ville inte vara ensam med din rädsla. Jag är skapad för att ge dig trygghet och den tid du behöver för att övervinna rädslan själv.

-   Jag förstår inte. Du är min vän och du finns!

-   Jag kommer alltid att vara din vän, men jag behövs inte längre. Du har övervunnit din rädsla. Du har utforskat de skuggor som har skrämt dig under dessa år utan min hjälp. Ikväll gick jag bredvid.

Och jag kände inte längre paniken, hjärtat bultade inte längre och ögonvrån var inte fuktig.  Gnistrande, glimmande och blänkande står hon där med en fasad av rent guld. Att säga farväl av den som givit mig trygghet är svårt. Att se Eywens ljus slockna och sakta sjunka in bland de skuggor som inte längre skrämmer mig är svårt. Men jag är fri nu jag är inte rädd för det som inte finns längre. Nu är mitt liv i allra högsta grad existerande, jag existerar igen.    

Skuggorna i mörkret är nu ett minne blott.