Sent på kvällen.
Jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det här. Det är det enda jag vet om sedan ett år tillbaka.
Mitt liv är tråkigt. Det är förjävla helvetes aptråkigt. De speciella stunder då jag verkligen gör något roligt sker alltför sällan för att hålla skenet uppe. Jag tvivlar på så himla mycket. När jag är i stunden och har roligt så känner jag mig så obeskrivligt lycklig att jag vill gråta, för jag vet att det kommer dröja tills nästa gång.
Vem är jag egentligen liksom? Jag är tråkig. Jag jobbar hela tiden. Är jag någon att älska? Är jag någon att vara vän med? Vem tycker om någon som jobbar hela tiden? Vem orkar fråga någon som jobbar hela tiden?
Jag vet varken ut eller in. Om jag skulle sluta mitt ena jobb skulle jag bli lyckligare då? Skulle jag se till att göra något annat istället? För de dagarna jag inte jobbar så är jag inte med någon endå. Så då kan jag lika gärna jobba. Ungefär så tänker jag. Det är väl fel antar jag. Är på väg in i ett svart hål igen, likt ett år tillbaka. Ett svart hål där man inte känner något. Man går på On mode men känner inget. Det är så jävla läskigt, känslan av att inte känna att livet är något att leva är fruktansvärt obehaglig. Jag låter inte känslan vinna över mig men den gnager hela tiden. Står i ett rum och skriker, det är inga människor i det och skriket förblir ett eko som studsar mot väggarna och påminner mig om att inget finns där.
Aristoteles sa en gång "Happiness depends upon ourselves". Det är så sant men när man inte själv kan ta sig upp vad gör man då? Skickar ett rop på hjälp? Jag fick ingen instruktionsbok när jag föddes.
En riktigt glad Frida
Jag är bekant med känslan, själv bojkottade jag alla sociala integreringar jag hade och började motionera ungefär varje dag. Det var något jag själv valde, då känslan av att slippa känna något alls var fruktansvärt mycket skönare än den jag kände då. Jag tågade på och hade inga djupare band av vänskap med någon, och den sorgliga sanningen var att den personen jag utvecklades till var en person som i regel var mer omtyckt än den jag brukade vara. Så jag inbillade mig att jag hade blivit placerad på rätt väg och fortsatte med mitt känslofria liv.
Men det gick för långt, jag slutade tänka på det JAG ville och intalade mig själv att träning och motion var det enda jag behövde. Jag levde ett monotont och, ja, tråkigt liv. Det tog lång tid för mig att inse detta, cirka 2,5 år, men då var det redan för sent. Mina vanor hade blivit en del av mig och jag hade inte verktygen, eller styrkan för att ändra på detta.
Jag tror att det är där du befinner dig nu. Du är medveten om vad som är fel, du vet vad du vill göra, men du vet inte om en förändring kommer att göra tillvaron bättre...
Men en dag hände något som bröt den onda cirkeln :)
I know the feeling...
Ja haha, jag är kär ;)
