Jag borde fixa till mig och jag borde sminka om mig. Men sitter här och lyssnar på julsånger och det är mycket mysigare. Jag försöker vara så ärlig som möjligt i bloggen för om det så bara hjälper en person som känner igen sig så blir jag glad. Jag vill inte dölja något för det här ju jag. I måndags var jag på sista mötet hos min psykolog som jag har gått till i snart två år. Det kändes konstigt och jag var helt bedövad. Vid varje tillfälle vi har träffats så har jag alltid börjat med att ta av mig skorna och dragit upp benen under mig. I måndags gjorde jag inte det, jag behöll skorna på utan att tänka på det. Jag ticsade också med benen för första gången under våra möten. Det var konstigt .Hon har på något sätt vart min livlina under åren när det ha vart tufft. Hon drog up mig ur en depression. Hon drog ut mig ur den negativa virvelvinden jag var fast i. Jag är så tacksam över att jag lät henne få en del i mitt liv. Jag är stolt över mig själv som vågade be om hjälp, det var jag som sa till mig själv "nu får du fan skärpa dig och be om hjälp för det här klarar du aldrig själv". Hon har lärt mig så obeskrivligt mycket om mig själv. Jag har lärt känna mig själv tack vare henne. Hon är guld värd. Just nu är jag inne i en tuff period med mycket att reda ut. Min psykolog går på mammaledighet nästa vecka och det gör ont i hela mig att hon inte kommer kunna vara med mig igenom den här perioden. Men jag har fått lära mig hur jag ska stå på egna ben och jag har fått tillbaka tron på att jag kommer klara det här själv. Det är nu min chans kommer, att bevisa för mig själv att jag klarar allt. Jag är en krigare! Det är dags nu. Jag kommer alltid vara tacksam för det hon gjorde för mig. Until we meet again!

 

 

This is Frida Larsson signing out.