Det här är ingenting  man kan förbereda sig på och det är inget jag känner att jag klarar av. Endå har jag haft år på mig att växa, flera år på mig att bli stark nog. Men det är inte så. När kroppen växer och åldern blir äldre så kommer inte garantin att psyket blir starkare. Min kropp laddar ut psykiskt flera gånger i månaden. Det brister bara. Endå mår jag bra och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu än vad jag har vart på flera år. Trots det så sker urladdningarna. Det är stunder då jag gömmer mig och stirrar in i väggen och intalar mig att imorgon är allt bra igen. Jag vet att morgondagen alltid är bra igen, för så är det bara.

 

"People cry, not because they're weak, It's because they've been strong for too long." Den meningen tröstar mig väldigt ofta. Gråt är ett tecken på att man är stark. Jag har likt många andra i flera år intalat mig att tårar är svaghet. Det etsar sig fast i hjärnbalken och den paniken som uppstår när man känner att ögonen tåras är en panik som bara de människor likt mig som förstår.

Just nu känner jag mig som en liten flicka, inte som 18 och ett halvt. Jag vet inte vart jag står. Jag är förvirrad och riktigt riktigt svag. Jag erkänner det, att idag är jag svag. Jag önskar att allt kunde vara frid och fröjd men det är inte så.

 

Jag står nu inför det största och det svåraste som jag har utsatts för i mitt liv. Det är imorgon 2012-12-03 som jag sätter ned foten och börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Det är imorgon som jag för första gången står upp för det jag har blivit. Jag står upp för Frida Larsson och hennes historia, nutid och framtid. Det är imorgon jag får upprättelse. Det låter för en främling som något kanske lite läskigt. Ni vet inte vad det här handlar om. Men jag svär, att en dag så kommer jag att skriva det. Jag svär för min egen skull och jag svär för de som likt mig har vart starka för länge!