Jag är omgiven av vänner, familj, ett hus, en utbildning, jobb och en trygg framtid. På utsidan är det en idyll. Se, hon skrattar, Ja då måste hon vara lycklig. Jag menar, varför skulle hon inte vara det? Hon har allt. "Some people are so poor that all they have is money"- okänd person. Jag har idyllen, jag lever idyllen. Men det viktigaste av allt är det som alltid fattas mig. Lyckan. Jag känner mig inte lycklig. Det är en väldigt sällsynt känsla som får mig att bli euforisk och nästan religiös. När någon ber mig att beskriva min vardag och hur jag mår så är inte ordet och känslan Lycka en del av det. Jag kan känna mig ensammast i världen. Människor vill inte veta av att jag är olycklig, människor vill inte förstå hur jag känner. Vissa vill se mig som en idylliskt person. Det är lättare så. Jag vill inte få mig själv att framstå som mer olycklig än någon annan och att jag förtjänar mer sympati än andra. Många har det värre men det är inte humant att jämföra någons olycka med en annans. Det finns ingen skala på vem som har mer rätt att uttrycka sin ångest och smärta. Under två dagar så har jag befunnit mig i Västervik, bland folk som jag tycker om. Jag har haft så sanslöst roligt och jag har bara varit. Jag lämnade allt bakom mig i Jönköping. Under de här två dagarna så har jag bara levt. Jag kunde på riktigt säga att jag var lycklig. Känslan som sköljde över mig när jag närmade mig Jönköping idag var ångest. Alla tyngder lades på mig, alla problem gjorde sig påminda. Känslan av olycka infann sig. Jag kände mig kvävd. När jag är så lycklig som jag var igår så får det mig att inse. Vad är det för liv jag lever? Jag går miste om så mycket. Vad är det jag gör som är så fel? Vad är det i min omgivning som hindrar mig från att vara lycklig? Är det jag själv eller är det staden och befolkningen?

 

Jag vet ärligt talat inte. Jag kvävs och vill bort härifrån. Men det går inte. Skolan håller mig kvar. Snälla låt tiden gå fort så att jag kan börja leva mitt liv.