Känslan av att falla och inte landa mjukt. Känslan av att handlöst famla i ett mörker och inte hitta ut. Känslan av att ha förlorat mot det som håller en i sina klor. Känslan av hur inälvorna vänder sig och vill hitta en väg upp ur strupen. Hur inte ens ett minsta skrik vill finnas kvar inuti. Hur ångesten vrider din kropp och kryper under ditt skinn. Hur maktlösheten klamrar sig fast och ständigt påminner dig. Du förlorade.

 

Dagen har vart ett töcken, en dimma. Har tappert försökt att le. För min och andras skull. Fick ett besked idag som jag var beredd på psykiskt men inte känslomässigt. Jag är i obalans. Jag kämpar mot mig själv. Det goda mot det onda. Mitt hjärta mot min hjärna. Jag förlorade men jag vann tillbaka mig själv och min värdighet. Känslan av maktlöshet och uppgivenhet ligger ständigt nära. Jag försöker mota bort det men jag tror att jag måste låta det här ta sin tid. Jag måste bearbeta det och låta tiden ha sin gång. 

 

Min fina kusin Elin var på besök idag. Om den lilla flickan kunde förstå vilket ljus hon är i mitt liv. Fina fina Elin <3 dagens tårar byttes mot skratt och mys.

 

Jag förstår att vissa undrar hur jag kan våga publicera texter med ett så känslomässigt innehåll. Men det här är jag. Det vore synd om ni bara fick se en sida av mig. Det finns inte alltid en glad och perfekt Frida. Det finns väldigt ofta det motsatta. Och jag tror att ibland kan det vara skönt att se att det finns mer än en sida av en person.