Jag får se vad du tycker.

Är jag manlig eller kvinnlig? Jag borde vara kvinnlig men jag är samtidigt mänsklig. Det är mänskligt att vara manlig och kvinnlig. Är jag mänskligt kvinnlig då? Jag kanske är mer åt det manliga hållet fast jag är kvinna. Är jag en mänsklig kvam (kvinna/man) då? Jag vill inte att du eller någon annan definierar mig som varken kvinnlig eller manlig. Jag är helst bara mänsklig.

Kerstin Thorvall skrev en gång en dikt som heter ”Duktig Flicka”. Dikten slår fast vid att alla gillar en duktig flicka, var en duktig flicka så blir alla nöjda. Så länge du är en duktig flicka så kan inget gå fel.                                      
När jag läste den här dikten så blev det storm inom mig. Jag fick ta en paus för att lugna ner mig. Jag insåg att jag är den där duktiga flickan som författaren skriver om. Jag kände mig så utblottad. Jag har aldrig fått det förklarat svart på vitt, vad samhället har gjort med mig. Hur alla ideal och intryck har stöpt mig i en form som så många andra flickor blivit stöpta i. Den finaste formen av alla kan samhället tycka, men vi då? Vi som ofrivilligt växt upp med pressen på att vara duktiga flickor. Vi som växt upp till att mäta vårt eget värde i hur mycket vi uppnår och hur pass höga betyg vi får. För om jag bara får ett G så är jag ingen duktig flicka. Jag är definitivt ingen duktig flicka om jag inte får ett bra slutbetyg och pluggar vidare för att senare få ett välbetalt jobb. Absolut inte.                                                                                        
Kvinnor har alltid haft press på sig att vara duktiga. Vi föreställer oss det gamla svenska samhället. Kvinnor ska då kunna laga mat, stryka skjortor, sy fast knappar, laga maskor allt det här samtidigt som vi ska bära vårt barn på ena sidan och dammsuga med den andra. Vi klarar allt det här, utan tvekan. Vem bestämde att det här ska vara kvinnliga sysslor?  Är de manliga sysslorna att jobba, läsa tidningen, kolla på nyheterna och bygga friggebodar?       
Nu föreställer vi oss det nya svenska samhället. Vi en bra bit in på 2000 talet och mycket har förändrats. Samhället har sakta börjat ändra form till en mer jämställd miljö. Nu byter även mannen blöjor, städar och lagar mat. Det är inget konstig och onormalt längre. Kvinnor går till jobbet och har även dem tid till att läsa tidningen eller kolla de senaste nyheterna.                                                                                                                                     
Dock finns pressen på att vara duktig flicka kvar, om än något förändrat. Maskerat för att inte märkas så mycket. Även om vi nu delar våra sysslor med männen så ska vi plötsligt ha ett välbetalt jobb, vara tränad, alltid vara glad samtidigt som vi ska vara den absolut bästa tänkbara flickvännen och mamman. Vi kämpar för att tackla de nya krav som hela tiden dyker upp. Men vi är inga superkvinnor.

Olivia Bergdahl är likt Kerstin Thorvall en diktförfattare. Hon har ingen son, hon har troligtvis inga barn alls. Hon har skrivit en dikt som heter ”En text till min son”. Den handlar om den värld som hennes son kommer att växa upp i. En värld där vad som är manligt har tydliga regler. Dikten berättar hur hon vill att det ska vara, men som det inte är. Hon avslutar sin dikt med ”Så gråt, min son det är mer än okej det är förjävligt att vara kille nästan lika jobbigt som att vara tjej” det säger mycket om den här diktens innebörd.                                                  

Män har precis som kvinnor väldigt många krav på sig. En man ska vara manlig och där med basta! En man gråter inte och en man bär inte rosa tröjor. En man ska leka med gevär och actiongubbar inte trollspön och barbies. En man som bär rosa tröjor och hellre kollar på Titanic istället för Die Hard 4 kan inte vänta sig något annat än att ordet bög ska viskas i bakgrunden eller öppet sägas till honom. Är det inte allt bra orättvist? Varför ska en man som har valt att trotsa samhällets normer bli kallad för bög? Det är så i det inte bara svenska samhället utan världens samhällen att de som väljer att sticka ut och trotsa de normer som finns blir utstötta och uttittade. Det sitter så djupt rotat i människans hjärna att det som är udda ska man akta sig för.                                                                                                              
Män förväntas att inte visa några känslor. Det kommer nog ta många år tror jag innan vi har lyckats nå den punkt då det är lika okej för en man att gråta. Något som för en kvinna är helt accepterat. Samhället kommer nog aldrig att komma ifrån de krav som hela tiden byggs upp. Människan blir aldrig nöjd och vi strävar alltid efter det gröna gräset på andra sidan, kanske slutar vi sträva efter det kvinnliga och det manliga. Kanske kommer det att bli värre. Men vi är trots allt bara människor och det borde vara mänskligt, eller?