Vem är jag egentligen? En bitch?

Har en rätt dålig dag idag. Som så många andra dagar. Jag kan skylla det på många saker men jag vet att det mesta ligger hos mig själv. Har på sista tiden insett att det är inte normalt att känna och bete sig såhär. Jag har också insett att det inte är en tillfällighet utan sakta har byggts upp under många år. Jag är onormalt arg och aggressiv. Jag brusar upp mig för små saker som för mig blir på liv och död. Jag kan inte hantera min ilska. Det är så jävla svårt att erkänna men jag kan inte kontrollera den. Tack och lov slåss jag inte men jag uttrycker mig med alla ord jag kan komma på. Jag använder så många fula ord för att på något vis få ur mig ilskan. Jag avreagerar mig genom att komma med ramsor med förbannelser och svärord. Det låter inte fint kan jag lova. Men jag vet inte hur jag ska hantera den. Det känns som ett tryck eller en snara i halsen och i magen och när jag svär och har mig så lättar trycket. Så ju mer jag svär(svär som i fula ord,könsord,tomma hot) desto lättare bli det. Det känns som att jag ska koka över eller explodera. Jag vet inte ens varför jag blir så arg över småsaker? Och varför det krävs så fult språk för att jag ska lugna ner mig. Eller egentligen vet jag men det vill jag inte dela med mig av här. Jag vill bara bli av med det, en normal tonåring ska inte bete sig såhär. Jag vill ha hjälp men vet inte hur. 

Och det börjar bli frustrerande för mina vänner också tror jag. Men det sista jag behöver är ännu en nöt som kallar mig negativ och hela tiden går på om hur negativ jag är. LIKE I DIDN'T KNOW ALREADY? Hjälp mig istället? Eller försök förstå mig som person. För ni har inte en jävla aning om hur det är att vara mig. 

Fuck this shit, just for a while.

men inte här. Jag tillhör inte den här gatan, den här staden, det här landet. Min själ bor inte här, den är någon annanstans. Jag är faktiskt helt säker på att jag har levt ett annat liv lång bort i fjärran. Det är därför jag nu i detta liv känner en otrolig längtan bort, bort från den här platsen. Jag känner en längtan att hitta hem. Vart det nu en är någonstans. Det går inte att beskriva, jag framställer mig själv som ett freak. Men det är ungefär så jag känner mig här också. Jag tillhör ett annat land. Jag måste bara ta reda på vilket. 

I try twice as hard and I'm half as liked, but here they come again to jack my style"

Har en liten crush på låten "Anywhere in the world" av Mark Ronson och Katy B just nu. Jag blir så inspirerad av den. Vet äntligen vad som ska stå under min tatuering. Inget passar mer än "Anywhere in the world".  Är lite svävande idag, med det menar jag att jag har en konstig kraftig känsla inom mig. Allt är möjligt, jag kommer att nå alla mina drömmar. Jag önskar att jag hade den känslan varje dag. Är så peppad på framtiden. Peppad på sommaren. Peppad på livet. Anywhere in the world så är jag lycklig här just ikväll.

Jag är så glad över att jag har mig själv, att jag är jag. Jag vet vart jag vill och jag vet att ingen kan hindra mig. Det är en underbar känsla. Fick höra idag av en väldigt kär lärare till mig att jag var unik och inspirerade henne och gav henne energi. Att få höra det är fantastiskt kul. Jag tycker väldigt mycket om henne för hon tror så mycket på mig och verkligen ser mig och mina ambitioner. Anywhere in the world så kommer jag alltid tacka henne för den tro hon hade på mig.

Sitter och drömmer mig bort lite samtidigt som jag fjantar mig på Pottermore. Jag brygger och viftar med trollstavar. Rätt roligt kvällsnöje. Har precis ätit upp en hel polkagris, aj aj mina tänder. 
Jag är en dagdrömmar och en fantasilevare. Har befunnit mig i ett gränsland i flera månader. Nästan som att skriverierna lämnat mina kropp, som att de har försvunnit. Jag saknar att bara sätta mig ner och skriva. Skriva tills det inte finns något mer att skriva om för stunden. Ena stunden finns det inte och den andra så gör det det. Allting blir bara halvt och inte helt, när det borde var helt och inte halv. Det är så jag vill vara riktigt hel. Vem vill gå runt och vara halv? Jag befinner mig i gränslandet mellan hel och halv. Glaset är antingen halvfullt eller halvtomt, beroende på vilken dag du frågar mig. Jag vill så mycket, hela min hjärna exploderar i saker som jag vill göra, ska göra. Men jag vet inte hur, hjälp mig någon. Jag vill engagera mig men det finns ingenting att engagera sig i här i Jerusalem. Jag är ingen politikman som debatterar mot någon som tror minst lika mycket på sin sak som du gör på din. Jag är ingen troende som finner tröst i kyrkan. Jag är ingen vandrare som finner tröst av naturen. Jag är en människa som finner tröst i fantasin och tron på framtiden. I am not a human being, I am a spritual beeing having a human experience. Vem är jag? Vem är vi? Vem är du? Vad är vi alla tillsammans?

Känner hur migränen kommer smygandes, lyssnar på Mauro Scoccos klassiker "Sarah". Det är något med introt som få mig att rysa och ett välbehag sprids i kroppen, lite trolskt. Nu bytte jag till Sareks "Genom eld och vatten". Den låten bär på så många minnen. När jag 9 år gammal tvingade mina kompisar att dansa och mima till Sareks låtar och uppträda på talangjakter. Jag hade min lilla "fristajl"(det kommer alltid heta så haha) med Sareks skiva. Jag drömde redan då om hur jag befann mig på andra ställen ikapp med musikens toner. Deras musik är så speciell. Jag tror inte att många kommer ihåg att det här är SVENSK musik. Deras musik är en del av vårt ursprung. Sverige har visst folkdräkter, folkkultur, traditioner och folkmusik. Det gäller bara att minnas, att se bortom det som är idag. Jag har alltid vart ett fan av folkmusik, från alla världens hörn. Jag är väldigt svag för svensk, keltisk och indiansk folkmusik. Många kallar det för skit men jag tycker verkligen att det är så himla vackert. Folkmusiken talar om en svunnen tid, om ursprunget och finns alltid där för att påminna oss. Folkmusik är ren och skär landssång, inte influerat av andra. 

Det här var verkligen inte vad det här inlägget skulle handla om haha. Idag var jag på praktiken och fixade med mängder av saker. Jag trivs så himla bra och jag har blivit lite av deras datorproffs. Jag gör broschyrer och informationsblad. Fick även en riktigt rolig nyhet idag! Nästa vecka åker jag till Lübeck som bussvärdinna med praktiken. Det ska bli så himla roligt och en sjukt bra erfarenhet. Ser fram emot det jättemycket. Nästa vecka har jag bara praktik eftersom att vi är lediga måndag-tisdag. FUCK YEAH :D

Det här med bloggning går verkligen in vågor för mig. I framtiden kommer jag inte kunna gå tillbaka till bloggen med syfte att läsa vad jag gjorde om dagarna, utan mer läsa om hur jag kände och mådde. Om 15 år kommer jag nog se tillbaka på mig själv som en loner och alldeles för seriös och orolig. Jag var med i ett projekt för något år sedan där man fick spela in en video av sig själv där man fick fråga och berätta vad man ville. Videon kommer att låsas in i en tidsbox som kommer att öppnas 2030. Då kommer den videon att skickas till mig och jag kommer få se en 16 årig Frida ställa frågor om framtiden. Rätt häftigt!

Annars då, jag befinner mig i en rätt jobbig period nu. Jag antar att mina p-piller spelar en liten roll i det hela. Trivs inte i skolan och känner mig väldigt otrygg. Jag har tappat motivationen och klandrar mig själv hela tiden för att jag just nu inte lever upp till de MVG som jag kämpar för. Jag känner pressen av att nå ännu högre iår än vad jag gjorde förra läsåret(då jag lyckades få 10 mvg). Så nu när jag börjar falera lite så blir jag besviken och arg på mig själv. Jag inser självklart att man inte kan vara bäst på allt utan att jag har olika förutsättningar inom varje ämne. Det är i alla fall väldigt jobbigt och jag vill inte gå till skolan på morgonen.

Fast nu när jag tänker efter så är det nog inte säkert att jag lever 2030. Jag tror inte jag vill leva i den värld vi håller på att skapa nu. Jag vill definitivt inte föda ett barn in i den världen. Det här så hemskt och jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad när jag ser att ingen märker och ingen tar hotet mot denna värld seriöst. Om 20 år kommer haven att vara utfiskade, om vi fortsätter som vi gör nu. Vi utrotar 6 arter i timmen när vi skövlar regnskogen för att göra plats för de stora palmolje plantagerna. Just nu finns det runt 30 000 orangutanger kvar i det vilda. För varje år dör det 5000. Om 10 år kommer det inte att finnas några orangutanger kvar i det vilda. Inte heller gorillorna kommer att finnas kvar om 10 år. Vill vi verkligen stå som ansvariga för denna katastrof? Människor är ett flockdjur och vi väntar på att få order från våra flockledare. I vårt fall så är detta regeringen och Fredrik Reinfeldt himself. Men vi kan inte vänta vi måste agera NU.

Visste du att om vi placerar solceller i Saharas öken så lagrar dem på 6 timmar tillräckligt med energi för att förse hela jordens befolkning med el under ett helt år. ETT HELT ÅR!

Visste du att om några tiotals år kommer hela Mikronesien att ligga under vatten?

Visste du att om hela sverige inför en gemensam köttfri dag i veckan så skulle det jämföras med att man tar bort 800 000 bilar från vägarna under ett helt år?  

Jag citerar Franny Armstrong "Om en bil kommer farandes rakt emot dig skulle du göra allt för att komma undan men om du får veta att bilen kommer om 30 år.. Vi har inte utvecklats för att hantera sådana hot. Men vad vi har på vår sida är människans hjärna. Vi är en intilligent art, vi kan lösa det här intellektuellt!"

Vi måste också tänka såhär. Jorden kan brytas ned och förstöras men kommer under 1000 år byggas upp och frodas igen, vet du varför? Jo för jorden har tid. Det har inte människan.

Alltså nej! Jag vill inte vara kvar i Jönköping. Det är två år kvar innan jag lämnar skithålan. Ett år på gymnasiet och ett år för att tjäna ihop pengar. Jag pallar inte, jag vill vara äldre. Jag vill sätta igång med mina planer, göra allt det jag drömt om. Åka iväg och bli en säsongare runt om i världen. Jag orkar inte vänta, jag är otålig!

Det är så skönt! Att känna att jag är jag och inte en jävel kan göra något åt det, Om ni missunsamma jävla idioter inte har bättre saker för er än att störa er på mig så tycker jag synd om er. Jag tycker synd om Sverige och Sveriges invånare. Det är inte konstigt att vi mår som vi gör och inte kommer någonstans när vi trycker ner varandra. 
Jag är Frida Larsson, jag har två jobb, MVG i 10 av 13 ämnen(yep there it is I SAID IT!! OUT LOUD). Jag har framtidsdrömmar och vet exakt hur jag ska uppfylla dem. Jag har en säker framtid och ingenting att oroa mig för. Och jag mår så jävla bra av att tänka på hur mycket jag kommer uppnå innan jag dör. Jag är en speciell människa. Jag vet vart jag står och jag har mina åsikter. Jag är ärlig och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Jag räcker alltid upp handen i klassrummet för om jag vet svaret på en fråga så är det klart som fan att jag försöker. Jag skiter i om folk stör sig på att jag är "fröken duktig". Atleast I got the grades. Jag är Frida Larsson och jag tar plats. Om DU väljer att hamna i bakgrunden och inte tar plats så kan jag tyvärr inte bry mig. För det är något jag stör mig på. Sverige måste ta mer plats! Göra sin röst hörd! Jag är så jävla trött på att låta andra ta min energi och tvinga mig att sakta ner. Varför ska jag behöva se på när andra bygger upp hinder på min väg?

Nånting har förändrats inom mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag kan inte beskriva det rättvist. Det känns som en "growing force". En kraft växer inom mig. Jag är tillbaka igen, Frida är på rätt väg. Det känns verkligen som något obeskrivligt växer inom mig. En kraft, något större än mig själv. Det kanske är såhär folk som tror på en gud känner. Det är nästan så att jag väntar på en uppenbarelse bakom hörnet. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Det känns som att jag har en mening igen. Jag har aldrig vart troende och jag kommer nog aldrig bli någon som går på gudstjänster och praisa the lord men låt oss säga att det finns en gud för alla. Eller gud vill jag egentligen inte kalla det. En kraft. Jag har alltid vart en rätt negativ människa, det har sin anledningar. Jag hävdar flera gånger om dagen att "gud hatar mig". Jag har yttrat dem orden mer än vanligt under den senaste månaden eftersom motgång efter motgång har dykt upp och brutit ned mig till noll. Livsglädjen försvann. Planer blev inställda, förhoppningar krossade och vänner försvann. Jag kunde inte se något ljus eller något positivt bara mörker. Men nu när jag ser tillbaka så känner jag en kraft, något nytt.

Everything happends for a reason. Jag har börjat se det uttrycket med helt andra ögon nu. Det fyller hela mitt sinne. Allt händer av en anledning. För det är så, när något har gått åt helvete så har det visat sig att när det fönstret stängdes så öppnades ett annat. Och vilken tur att det första fönstret stängdes då. Det är helt sjukt egentligen. Det kan inte vara ödet. Det MÅSTE vara något som står över oss människor. 
Under tiden har jag förbannat "gud" och vägrat öppna mina ögon när jag egentligen bara stått inför en prövning. Kanske det här var något "gud" utsatt mig för. Bara för att jag ska inse att när ett fönster stängs så öppnas ett annat. Varje dag finner jag ledtrådar och tecken. Att det jag är en ny Frida. Jag är starkare. 

Något har väckt min passion för dans till liv igen. Det har inte funnits i mina tankar på ett år, men nu. Nu växer sig längtan större. Varför valde jag bort det jag älskar mest? När jag ser folk som dansar så rycker det i hela koppen. Jag vill ställa mig på dansgolvet och bara dras med in i musiken. Jag vill snurra och hoppa tills svetten bara rinne och endorfinerna pumpas ut i blodet. Jag vill stå på scenen, nervös som ett as och endast se strålkastarna. Veta att det sitter en stor publik framför men känna att just nu är det bara jag och min dansgrupp. När första åttan är tagen och allt sitter som smäck och publiken jublar. Då är jag som lyckligast. Jag är inte särskilt bra trots att jag dansade i 5 år. Jag dansade inte för att bli bra jag dansade för att det var kul. Jag behöver nog ett tag att komma igång. Jag är rädd för att börja dansa igen. En liten djävul viskar att "du kan ju inte dansa, ppffft". Innan var jag en free spirit som övade danssteg i klassrummet. Nu är jag en stressad levande död som oroar sig för jobbet.
Jag ska våga, jag ska våga ta steget och börja dansa igen!

Det har liksom inte strucked me förrän nu. Jag har inte tagit så seriöst på det och tänkt att det dyker säkert upp något. Men inget har hänt och ingen har frågat. Det är nog ingen bid deal för vissa, det har det inte vart för mig innan heller men nu.. Jag har år efter år tänkt att nästa år då jävlar. Men det blir inget jävlar i år heller. Alla hjärtans dag ska man fira med de man älskar sägs det. Men vad händer om man älskar men endå är ensam på the D day?

Igen. Känslan är tillbaka. Någon släckte lampan, förvirrat famlar jag i mörkret. Någon tände den igen, jag ser allt omkring mig. Där släcktes den igen. Så håller det på. Det är fantastiskt hur små vi människor är. Hur kontrollerade vi är av våra egna tankar. Hur maktlösa vi står inför känslorna som svärmar. Vi är ingenting när känslorna väl tar över. De vrider och sliter i oss, de värmer oss, de förvirrar oss. Genom allt så har dem oss fastbundna i deras händer. No matter what the feelings always win, and there we stand like losers. 

Nu mår jag så dåligt man bara kan må. Det jag hoppades på så himla mycket att det gjorde ont sket sig precis. Inte ens när man gör sitt bästa så går det. Det var 50% chans och jag lyckades inte. Orkar inte. Vad har jag gjort dig gubbjävel där uppe i himmelen? Du gör fan ingen nytta.

Jag tänkte nu i samband med min nya design publicera en novell jag skrev för ett år sedan. Den handlar om mörkret och rädslor, kampen mot sig själv. Jag ber om ursäkt för mellanrummen i vissa meningar. Blogg.se är inte särskilt sammarbetsvilliga med Word dokument. Enjoy!

Plötsligt svartnar allt, allt ljus försvinner kvar finns bara mörker jag känner hur lungorna dras åt jag kan knappt andas huvudet börjar bulta tårarna rinner ohämmat. Jag får inte fram något ljud paniken sköljer över mig liksom omringar mig. Rummet känns hotande jag sträcker mig efter väggarna rädd för vad jag ska känna. Jag finner en vägg trycker mig mot den sätter mig ner på golvet blundar så hårt jag bara kan, jag håller för öronen. Jag sluter mig.                                                                                                              

Jag har alltid undrat varför jag döptes till Mirakel. Det är en mix av Miranda och Rakel, min farmor och mormor hette så. Men i mitt liv händer det då inga mirakel, jag är en driven ung tjej som siktar högre än många andra. Det är inte mer än så som skiljer mig från mängden egentligen.   Men jag slåss, jag slåss mot det som inte finns där. Jag har en kompis som heter Eywen, hon finns inte på dagen men på natten finns hon. Hon skyddar mig mot det som inte heller finns. Ingen tror på mig när jag berättar det därför brukar jag hålla henne för mig själv.                                                                                                         

Jag gillar inte mörkret,  det har jag aldrig gjort. Det har varit en lång dag idag och många projekt har påbörjats och avslutas det är liksom så jag fungerar. Jag sysselsätter mig under dagen för att ha något att tänka på. Vad jag inte vill tänka på är att klockan tickar och sakta närmar sig mörker. Av förståeliga skäl så tycker jag om sommaren mest, jag gillar att spendera min tid i vår sommarstuga uppe i Norrland. Där går solen aldrig ner. Nu är det snart mörkt ute jag ser hur solen sakta går ner och hur solstrålarna sakta försvinner bort från min plats på jorden vidare mot en plats där det är morgon nu.                    

– Eywen! jag såg hur hon steg ut ur skuggorna. Hon hade ett guldglittrande sken omkring sig.

– Är du redo Mirakel?

– Jag tror det.

Eywen ska ta mig till landet som inte finns. Jag sluter mina ögon och sakta börjar min omgivning förändras till det jag och Eywen har byggt upp tillsammans för att kämpa mot skuggorna i mörkret. Vad du kanske har förstått vid det här laget så finns inget av det här jag berättar egentligen. Det finns inte för dig och inte för de i din omgivning men för mig finns det. Och det räcker.                          

- EYWEN! Något rörde sig där borta, jag svär något rörde sig. Paniken sköljde över mig.

- Nej Mirakel, det är inget. Det är endast du som ser.

- JAG LOVAR! Där borta i hörnet, det sitter någon där. Sa jag huttrande eftersom att kylan i rummet omringade mig.

Mitt hjärta bultar och tinningarna dunkar. Rädslan måste ha uppenbarats i min blick då Eywen höll om mig och nynnade på en visa som hon visste skulle ge mig trygghet. Det är såhär det går till varenda gång, de timmar då ljuset inte lyser upp. Samma procedur och samma ständiga panik och rädsla. Någon gång måste det förbättras, Eywen uppmanar mig att inte ge upp, att kämpa emot. Vissa tillfällen går det bättre än andra.                                                                                                                                           

”RITSCH” något rev mig på kinden. Jag kände hur en bloddroppe rann ner för kinden. Ett ärr revs upp. Det var något i mörkret som rev mig. Jag kröp närmare intill Eywen och bad att inget mer skulle hända. Det är skuggorna i mörkret som är farliga. Det är något okänt som gömmer sig bland dem. Något som jag inte kan se. Men jag kan höra dess mumlande och jag kan känna dess strykningar längs med mina ben och min kropp.

- DÄR! EYWEN DÄR! Skrek jag.

- Vad är det du ser Mirakel? 

- En skugga, samma skugga som igår och i förrgår och i förr förrgår.

- Jag ser Mirakel, men var inte rädd. Den vill dig inget ont.

De är överallt, skuggorna är överallt och jag hatar dem. De sliter i mig och det vrider i mig. De skriker och de tjuter. Det är bara jag som hör dem och ser dem, det avskyr jag.                                                                       
– Mirakel du kan öppna ögonen nu.

Jag såg hur solens strålar letade sig in genom persiennernas glipor och hur Eywen sakta försvann. Hon skulle komma tillbaka vid nästa mörker, det visste jag. Lättnaden över att jag ha övervunnit ännu ett mörker dröjde sig kvar hela dagen.                                                                                                                      

I skolan var allt som vanligt. Jag träffade dock på en ny tjej, hennes namn var Mystik.  Hon såg på mig en lång stund innan hon sa ”Du har osynliga ärr vid din kind” samtidigt som hon lätt strök pekfingret längs det ärr som jag länge trott bara var jag som kunde se.             

- Hur, hur ser du? Frågade jag            

- Jag är som du Mirakel.

-  Hurdå som jag?

-  Du är rädd för det som inte finns och kämpar mot de skuggor i mörkret som sliter i dig. De river upp ärr från de förflutna. Jag ser dig Mirakel. Du kan också likt jag gjort övervinna rädslan för det som inte finns.

-  Det finns, för mig finns det. Svarade jag

-  Det finns för mig också, sa Mystik och fortsatte, Men jag flyr inte längre. Jag kämpar emot.

-  Jag är inte stark nog att kämpa emot.

-  Det är du nog. Styrkan finns inom dig. Att kämpa dig igenom striden och inte ge upp. Sa Mystik

Kämpa. Hur kämpar man mot något man så länge har fruktat? Hur bär man sig åt egentligen? Striderna i mörkret har pågått så länge jag kan minnas. Eywen visade sig inte för mig förrän efter en strid för många år sedan som jag av utmattning fallit fritt utan någon som tar emot mig. Kanske är det dags att lämna Eywen. Det kanske är dags för henne att stiga tillbaka in i skuggorna. Jag är tillräckligt gammal nu.                                                                                                                                                        

Solen började sakta försvinna utanför fönstret och jag kände hur kalla kårar kröp uppför ryggraden. Men något var förändrat, jag tänkte på det Mystik sagt till mig. Ikväll är det min strid och ingen annans. Jag ska stå upp inför det som lurar i skuggorna. De ska inte få riva upp de ärr som finns i min själ. Jag ska kämpa och slåss tills den sista skuggan är borta.                                                          
Den sista solstrålen försvann och nu var det helt mörkt. I kväll sluter jag inte mina ögon, inte heller mitt sinne. Ikväll ska mina ögon vara öppna för det som inte finns.                                                  
Ett guldsken uppenbarade sig och Eywen steg ut ur skuggorna redo för det som verkade vara även hennes sista strid. Det är något speciellt med Eywen, hon känner mig så väl. Nog har något förändrats, hon tar inte min hand som hon brukar göra. Hon bara nickar åt mig och sveper med handen över rummet.

- Mirakel min vän, det är din stund nu.

Vi står jämte varandra i det mörka rummet fullt av skuggor. Jag kan höra hur tjuten och mumlanden tar till sig. Men jag sluter mig inte, inte heller kryper jag tätt intill Eywen. Jag går närmare och närmare skuggorna. Känner längs med väggarna, de bekanta hyllorna med böcker rör vid min hand. Konstigt tänker jag. Jag famlar i skuggorna men känner endast luft. Jag greppar om mörkret men inget fastnar i mitt grepp. Jag känner inte heller hur skuggorna stryker längs mina ben längre. Det är knäpptyst. Det finns inget där. Rädslan förbyts till förvirring.

- Eywen? Är du där?

- Ja det är jag.

-  Hör du? Det är tyst. Det finns inget här.

-  Mirakel, du ser det som inte finns och du hör det som inte finns. Skuggorna har aldrig vart farliga, de har även aldrig velat dig något ont. Det är du som är skaparen till det här. Det är du som har byggt upp denna värld kring en rädsla så stark så att den övermannar dig. Det mörkret för längesedan när du föll fritt så skapade du mig. Du ville inte vara ensam med din rädsla. Jag är skapad för att ge dig trygghet och den tid du behöver för att övervinna rädslan själv.

-   Jag förstår inte. Du är min vän och du finns!

-   Jag kommer alltid att vara din vän, men jag behövs inte längre. Du har övervunnit din rädsla. Du har utforskat de skuggor som har skrämt dig under dessa år utan min hjälp. Ikväll gick jag bredvid.

Och jag kände inte längre paniken, hjärtat bultade inte längre och ögonvrån var inte fuktig.  Gnistrande, glimmande och blänkande står hon där med en fasad av rent guld. Att säga farväl av den som givit mig trygghet är svårt. Att se Eywens ljus slockna och sakta sjunka in bland de skuggor som inte längre skrämmer mig är svårt. Men jag är fri nu jag är inte rädd för det som inte finns längre. Nu är mitt liv i allra högsta grad existerande, jag existerar igen.    

Skuggorna i mörkret är nu ett minne blott.

 

    

 

 

 

Det är nu jag märker hur upplagt mitt liv är. Hur tight det är pressat mellan olika tider. Jag har nu ett schema för de tre kommande veckorna. Inget har ändrats utan det är som det brukar men det är endå en liten besvikelse att 2012 börjar precis likadant som 2011. Nothing has changed. Som vanligt sitter jag en fredag och allmänt chillar och stannar uppe liiite för länge bara för att det är fredag, som vanligt kommer jag gå upp klockan 7 imorgon och ta bussen tjugo över åtta för att jobba. Som vanligt kommer jag att jobba till klockan 5 och sedan åka hem för att som vanligt göra ingenting. Inget party, inget chill med vänner, inget tonårskaos utan bara som vanligt ensamt.
Jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det här. Det är det enda jag vet om sedan ett år tillbaka. 
Mitt liv är tråkigt. Det är förjävla helvetes aptråkigt. De speciella stunder då jag verkligen gör något roligt sker alltför sällan för att hålla skenet uppe. Jag tvivlar på så himla mycket. När jag är i stunden och har roligt så känner jag mig så obeskrivligt lycklig att jag vill gråta, för jag vet att det kommer dröja tills nästa gång.

Vem är jag egentligen liksom? Jag är tråkig. Jag jobbar hela tiden. Är jag någon att älska? Är jag någon att vara vän med? Vem tycker om någon som jobbar hela tiden? Vem orkar fråga någon som jobbar hela tiden? 
Jag vet varken ut eller in. Om jag skulle sluta mitt ena jobb skulle jag bli lyckligare då? Skulle jag se till att göra något annat istället? För de dagarna jag inte jobbar så är jag inte med någon endå. Så då kan jag lika gärna jobba. Ungefär så tänker jag. Det är väl fel antar jag. Är på väg in i ett svart hål igen, likt ett år tillbaka. Ett svart hål där man inte känner något. Man går på On mode men känner inget. Det är så jävla läskigt, känslan av att inte känna att livet är något att leva är fruktansvärt obehaglig. Jag låter inte känslan vinna över mig men den gnager hela tiden. Står i ett rum och skriker, det är inga människor i det och skriket förblir ett eko som studsar mot väggarna och påminner mig om att inget finns där. 

Aristoteles sa en gång "Happiness depends upon ourselves". Det är så sant men när man inte själv kan ta sig upp vad gör man då? Skickar ett rop på hjälp? Jag fick ingen instruktionsbok när jag föddes.



En riktigt glad Frida

Ikväll är en kväll för skriverier. Ur mina fingrar flödar ord. Just nu när jag skriver dessa ord vet jag inte vad det här inlägget kommer att handla om. Jag vet fortfarande inte efter 3 meningar. Men jag tänker fortsätta skriva. Det är ett nytt år nu, 2012. Jag har blandade känslor. Eller egentligen inga känslor alls. Det känns likadant som för några dagar sedan. Jag har inga nyårslöften eller förhoppningar. Gnistan har inte riktigt tänts än. En liten låga tänts men den slocknar gång på gång, lite som att den inte riktigt orkar. Något blåser ut den. Jag vill att det ska bli ett bra år, bättre än förra. 2011 var ett år för förändringar och stora steg. Mycket har avslöjats och mycket har byggts upp. Det blev inte riktigt som jag ville men endå så blev det så. Logiskt inte sant?

Just nu kretsar mitt liv kring pengar och jobb. Jag hatar det, usch. Jag funderar hela tiden på hur det går med jobben, om jag vill ha två stycken. Jag funderar hela tiden på hur jag ska har råd att resa. Jag vet att när jag väl får råd att resa så kommer jag få panik för att då har jag slösat bort allt. Liksom hur går det ihop?? Hur ska jag kunna njuta. Jag hoppas att under 2012 kommer jag att kunna åka till London och se Fantomen på Operan och kunna åka till ett varmt land. Jag behöver bara någon att åka med. Borde lägga ut en annons kanske? 

Nu svamlar jag bara, tryckta känslor som bubblar upp och blir osammanhängande. Jag känner mig rätt maktlös. Det är svårt att erkänna att man har blivit allt som man en gång svor på att inte bli. Jag låter mig bli nedtryckt, jag älskar de som inte gör detsamma. Samtidigt som jag har tagit på mig någon dryg attityd som jag inte vet vart den kommer ifrån. Det finns en "dikt" som säger: Love is giving someone the power to destroy you but trusting them not to.
Det är väl lite så. Jag har svårt att ge folk den makten.

Nej nu vet jag inte vad jag skriver. Skriverier som sagt.

Om det endå vore jag.

Har länge vetat att jag vill tatuera mig. Jag har haft många idéer. Jag har fortfarande många idéer. Jag tvekar dock många gånger på om jag verkligen vill tatuera in det för att det betyder något eller för att det bara är snyggt.
Jag ser inget fel med att tatuera sig bara för att det är snyggt, det är en trend och det är sjukt snyggt. Man måste bara tänka efter både en, två och tre gånger om man fortfarande kommer tycka att det är snyggt om 50 år. 

Därför har jag aldrig riktigt kunna bestämma mig. Men jag tror jag har hittat ett motiv som jag vill tatuera in på mitt skulderblad. Jag vill tatuera in världen. Världen är min, världen är min frihet. Så fort jag är ledsen så tänker jag på att det finns en annan verklighet utanför mina nuvarande gränser. Det finns 193 länder i världen. Jag är inte fast i ett av dem. Därför vill jag tatuera in världen.

Här ser ni ett exempel på hur det kan se ut, eller ja hur jag vill att det ska se ut fast på skuldran. Tänk bort texten bara.