Jag tänkte nu i samband med min nya design publicera en novell jag skrev för ett år sedan. Den handlar om mörkret och rädslor, kampen mot sig själv. Jag ber om ursäkt för mellanrummen i vissa meningar. Blogg.se är inte särskilt sammarbetsvilliga med Word dokument. Enjoy!

Plötsligt svartnar allt, allt ljus försvinner kvar finns bara mörker jag känner hur lungorna dras åt jag kan knappt andas huvudet börjar bulta tårarna rinner ohämmat. Jag får inte fram något ljud paniken sköljer över mig liksom omringar mig. Rummet känns hotande jag sträcker mig efter väggarna rädd för vad jag ska känna. Jag finner en vägg trycker mig mot den sätter mig ner på golvet blundar så hårt jag bara kan, jag håller för öronen. Jag sluter mig.                                                                                                              

Jag har alltid undrat varför jag döptes till Mirakel. Det är en mix av Miranda och Rakel, min farmor och mormor hette så. Men i mitt liv händer det då inga mirakel, jag är en driven ung tjej som siktar högre än många andra. Det är inte mer än så som skiljer mig från mängden egentligen.   Men jag slåss, jag slåss mot det som inte finns där. Jag har en kompis som heter Eywen, hon finns inte på dagen men på natten finns hon. Hon skyddar mig mot det som inte heller finns. Ingen tror på mig när jag berättar det därför brukar jag hålla henne för mig själv.                                                                                                         

Jag gillar inte mörkret,  det har jag aldrig gjort. Det har varit en lång dag idag och många projekt har påbörjats och avslutas det är liksom så jag fungerar. Jag sysselsätter mig under dagen för att ha något att tänka på. Vad jag inte vill tänka på är att klockan tickar och sakta närmar sig mörker. Av förståeliga skäl så tycker jag om sommaren mest, jag gillar att spendera min tid i vår sommarstuga uppe i Norrland. Där går solen aldrig ner. Nu är det snart mörkt ute jag ser hur solen sakta går ner och hur solstrålarna sakta försvinner bort från min plats på jorden vidare mot en plats där det är morgon nu.                    

– Eywen! jag såg hur hon steg ut ur skuggorna. Hon hade ett guldglittrande sken omkring sig.

– Är du redo Mirakel?

– Jag tror det.

Eywen ska ta mig till landet som inte finns. Jag sluter mina ögon och sakta börjar min omgivning förändras till det jag och Eywen har byggt upp tillsammans för att kämpa mot skuggorna i mörkret. Vad du kanske har förstått vid det här laget så finns inget av det här jag berättar egentligen. Det finns inte för dig och inte för de i din omgivning men för mig finns det. Och det räcker.                          

- EYWEN! Något rörde sig där borta, jag svär något rörde sig. Paniken sköljde över mig.

- Nej Mirakel, det är inget. Det är endast du som ser.

- JAG LOVAR! Där borta i hörnet, det sitter någon där. Sa jag huttrande eftersom att kylan i rummet omringade mig.

Mitt hjärta bultar och tinningarna dunkar. Rädslan måste ha uppenbarats i min blick då Eywen höll om mig och nynnade på en visa som hon visste skulle ge mig trygghet. Det är såhär det går till varenda gång, de timmar då ljuset inte lyser upp. Samma procedur och samma ständiga panik och rädsla. Någon gång måste det förbättras, Eywen uppmanar mig att inte ge upp, att kämpa emot. Vissa tillfällen går det bättre än andra.                                                                                                                                           

”RITSCH” något rev mig på kinden. Jag kände hur en bloddroppe rann ner för kinden. Ett ärr revs upp. Det var något i mörkret som rev mig. Jag kröp närmare intill Eywen och bad att inget mer skulle hända. Det är skuggorna i mörkret som är farliga. Det är något okänt som gömmer sig bland dem. Något som jag inte kan se. Men jag kan höra dess mumlande och jag kan känna dess strykningar längs med mina ben och min kropp.

- DÄR! EYWEN DÄR! Skrek jag.

- Vad är det du ser Mirakel? 

- En skugga, samma skugga som igår och i förrgår och i förr förrgår.

- Jag ser Mirakel, men var inte rädd. Den vill dig inget ont.

De är överallt, skuggorna är överallt och jag hatar dem. De sliter i mig och det vrider i mig. De skriker och de tjuter. Det är bara jag som hör dem och ser dem, det avskyr jag.                                                                       
– Mirakel du kan öppna ögonen nu.

Jag såg hur solens strålar letade sig in genom persiennernas glipor och hur Eywen sakta försvann. Hon skulle komma tillbaka vid nästa mörker, det visste jag. Lättnaden över att jag ha övervunnit ännu ett mörker dröjde sig kvar hela dagen.                                                                                                                      

I skolan var allt som vanligt. Jag träffade dock på en ny tjej, hennes namn var Mystik.  Hon såg på mig en lång stund innan hon sa ”Du har osynliga ärr vid din kind” samtidigt som hon lätt strök pekfingret längs det ärr som jag länge trott bara var jag som kunde se.             

- Hur, hur ser du? Frågade jag            

- Jag är som du Mirakel.

-  Hurdå som jag?

-  Du är rädd för det som inte finns och kämpar mot de skuggor i mörkret som sliter i dig. De river upp ärr från de förflutna. Jag ser dig Mirakel. Du kan också likt jag gjort övervinna rädslan för det som inte finns.

-  Det finns, för mig finns det. Svarade jag

-  Det finns för mig också, sa Mystik och fortsatte, Men jag flyr inte längre. Jag kämpar emot.

-  Jag är inte stark nog att kämpa emot.

-  Det är du nog. Styrkan finns inom dig. Att kämpa dig igenom striden och inte ge upp. Sa Mystik

Kämpa. Hur kämpar man mot något man så länge har fruktat? Hur bär man sig åt egentligen? Striderna i mörkret har pågått så länge jag kan minnas. Eywen visade sig inte för mig förrän efter en strid för många år sedan som jag av utmattning fallit fritt utan någon som tar emot mig. Kanske är det dags att lämna Eywen. Det kanske är dags för henne att stiga tillbaka in i skuggorna. Jag är tillräckligt gammal nu.                                                                                                                                                        

Solen började sakta försvinna utanför fönstret och jag kände hur kalla kårar kröp uppför ryggraden. Men något var förändrat, jag tänkte på det Mystik sagt till mig. Ikväll är det min strid och ingen annans. Jag ska stå upp inför det som lurar i skuggorna. De ska inte få riva upp de ärr som finns i min själ. Jag ska kämpa och slåss tills den sista skuggan är borta.                                                          
Den sista solstrålen försvann och nu var det helt mörkt. I kväll sluter jag inte mina ögon, inte heller mitt sinne. Ikväll ska mina ögon vara öppna för det som inte finns.                                                  
Ett guldsken uppenbarade sig och Eywen steg ut ur skuggorna redo för det som verkade vara även hennes sista strid. Det är något speciellt med Eywen, hon känner mig så väl. Nog har något förändrats, hon tar inte min hand som hon brukar göra. Hon bara nickar åt mig och sveper med handen över rummet.

- Mirakel min vän, det är din stund nu.

Vi står jämte varandra i det mörka rummet fullt av skuggor. Jag kan höra hur tjuten och mumlanden tar till sig. Men jag sluter mig inte, inte heller kryper jag tätt intill Eywen. Jag går närmare och närmare skuggorna. Känner längs med väggarna, de bekanta hyllorna med böcker rör vid min hand. Konstigt tänker jag. Jag famlar i skuggorna men känner endast luft. Jag greppar om mörkret men inget fastnar i mitt grepp. Jag känner inte heller hur skuggorna stryker längs mina ben längre. Det är knäpptyst. Det finns inget där. Rädslan förbyts till förvirring.

- Eywen? Är du där?

- Ja det är jag.

-  Hör du? Det är tyst. Det finns inget här.

-  Mirakel, du ser det som inte finns och du hör det som inte finns. Skuggorna har aldrig vart farliga, de har även aldrig velat dig något ont. Det är du som är skaparen till det här. Det är du som har byggt upp denna värld kring en rädsla så stark så att den övermannar dig. Det mörkret för längesedan när du föll fritt så skapade du mig. Du ville inte vara ensam med din rädsla. Jag är skapad för att ge dig trygghet och den tid du behöver för att övervinna rädslan själv.

-   Jag förstår inte. Du är min vän och du finns!

-   Jag kommer alltid att vara din vän, men jag behövs inte längre. Du har övervunnit din rädsla. Du har utforskat de skuggor som har skrämt dig under dessa år utan min hjälp. Ikväll gick jag bredvid.

Och jag kände inte längre paniken, hjärtat bultade inte längre och ögonvrån var inte fuktig.  Gnistrande, glimmande och blänkande står hon där med en fasad av rent guld. Att säga farväl av den som givit mig trygghet är svårt. Att se Eywens ljus slockna och sakta sjunka in bland de skuggor som inte längre skrämmer mig är svårt. Men jag är fri nu jag är inte rädd för det som inte finns längre. Nu är mitt liv i allra högsta grad existerande, jag existerar igen.    

Skuggorna i mörkret är nu ett minne blott.

 

    

 

 

 

Sådär, en ny bloggdesign äntligen. Jag tröttnar väldigt fort på saker och ting så kände att nu var det dags igen. Idag var jag på ett mystiskt trolskt humör. Skapade en design utifrån detta humör. Hoppas det uppskattas!
Innan kikade jag lite på min statistik och utav någon anledning så hade jag haft 9 st besökare, men 39 sidvisningar. Hur många gånger kan 9st personer vilja läsa min blogg på en dag? Det kan ju inte stämma, eller?

Är fysiskt och psykiskt utmattad för tillfället. Har dock en mycket spännande sak på gång. Håller tummar och tår för att det går bra. Livet är en berg och dal bana, jag sitter fast i vagnen längst fram. Missar liksom att hoppa av hela tiden. Hmpf

Gårdagen spenderades i Göteborg med min fd. Arbetskollega Simone som har övergett mig för storstaden. Jag fick ett ryck och spontanbokade bussbiljetter, kände för att göra något drastiskt haha!
När jag kom dit så vandrade jag omkring lite medan jag väntade på Simone som råkat hoppa av på fel station, inte lätt i en ny stad alltså. Starbucks har ju öppnat i Göteborg. Herregud vilken kö det var :O Vi hade bestämt att vi skulle gå och se My week with Marilyn. DEN VAR SÅ BRA!! I alla fall 40 minuter innan bion började så panikletade vi efter ett ställe att äta på och vi hamnade på något ställe som hette Bee. Vi fick vänta 20 minuter på maten trots att servitrisen lovade att det skulle gå snabbt så på 10 minuter skulle jag vräka i mig världens största Club Sandwich. Inte nog med att jag äter olidligt sakta, jag hatar att vara stressad så jag satt där halvt hysteriskt medan Simone var lugn som en filbunke. Jösses haha!  Den snälla flickan bjöd mig på maten, känner mig dock jättehemsk för det var dyrt :O 
Efter bion shoppade vi loss inne på LUSH där jag fick med mig ett schampoo och en bodyscrub. Har precis använt produkterna och jag luktar som en sommaräng. Vi fyndade även inne på Weekday, ack vilka snygga kläder den butiken har. 


Schampoo för Lockigt hår, samt en bodyscrub för kropp och hår.


Weekday, 60kr


Weekday, 20kr

Man vill ju bara äta upp honom!

Jag har inte vågat nämna det högt förräns nu. Igår fick jag reda på att jag troligtvis skulle få flyga med till Arlanda och tillbaka idag. Allt hängde på piloten. Så jag befann mig på Jönköping Airport en och en halv timme innan jag skulle (bussarna går väldigt sällan) satt och mös i soffan framför nyheterna och blev sällskapad av en massa goa gubbar. Tillsut fick jag reda på att "you are going to Arlandaaaaa". Världens lyckligaste Frida!
Jag fick gå igenom säkerhetskontrollen(som jag går minst 2 gånger per dag endå) och först av alla kliva på planet. Jag fick välja om jag ville sitta i cockpit eller i själva kabinen, WTF?!?! DUM FRÅGA?? Klart jag ville sitta i cockpit :D fick coola hörselskydd med kommunikationssystem i så att jag kunde prata med Piloten och Styrman. De var jättetrevliga och förklarade allt dem gjorde. Jag vill verkligen bli pilot så jag satt där som ett ljus och sög till mig allt de sa. Det gick jättefort till Stockholm så jag gick in på Arlanda och boardade planet och var tillbaka i Jönköping på säkert 2 timmar.  Det var verkligen så inspirerande och häftigt. Jag är rätt lyckligt lottad. Igår fick jag vara med på en brandövning som ingen privatperson vanligtvis får se, hur coolt är inte det liksom?

Dagen fortsatte med ett charterplan från Las Palmas som skulle lastas av, tankas, förberedas och lastas på igen. Tror jag var ute i säkert 1 timme i -5C. Jag älskar allt som har med flygplatsen att göra. Tycker till och med att det är kul att lasta på bagage. 

Jag gillar miljöombytet jag har fått nu. När jag kom till praktiken i måndags hade jag inte en aning om vad man gör på en flygplats men nu har jag fått testa på vad som händer ute på plattan och de nya erfarenheterna är så awesome. Jag var på hotell i 6 veckor, gjorde inget jag inte redan visste lite om. Men nu är det helt nya grejer och jag älskar varje sekund av det! Två veckor är på tok för lite :(


Såhär snygg kan man vara!

Idag var en riktigt intressant dag. Inte för att jag gjorde så mycket, nästan ingenting faktiskt. Dagen började med 2 timmars fikapaus eftersom at jag lyckades tima in två pauser efter varandra på två olika avdelningar. Sedan så skulle jag vara med på brandmännens övning. På Jönköping Airport så har de en brandstation som alltid är bemannad. De flesta som jobbar på rampen(Airside) är brandmän. Jag fick åka en stor gul och röd brandbil ut i skogen där en flygplans simulator stod. Dagens scenarie var en Airbus som får nödlanda pga av rökutveckling i flygplanet. Det var häftigt att se hur de agerade och släckte planet, och hur de släpade ut dockor som förestället människor och barn. Det här är ju ingen grej som vanliga människor får se. Det är ju bara brandmän som får se i vanliga fall så jag tyckte det var döhäftigt!
Senare på dagen så var det innebandymatch för de olika avdelningarna. Dock dök det bara upp brandmän, tjejerna på custmer service fegade ur så jag var ensam tjej på ca 12 brandmän. Ni kan ju tänka er den synen. Jag som är fullständigt livrädd för bollar ska spela och tacklas mot 90kilos bjässar. Men det gick bra :D 

Lyckades fjäska till mig skjuts hem av en brandman. Istället för att komma hem halv 6 så var jag hemma tjugo över 4.

Igår började jag på min nya praktikplats, Jönköping Airport. Självklart försov jag mig och kom 2 timmar försent. Det är typiskt att jag som aldrig försover mig lyckas med det omöjliga när jag väl ska upp och göra något roligt. Jag har verkligen sett fram emot dem här 2 veckorna.

När jag kom dit fick jag en urtjusig reflexjacka som var i storlek XS men endå gick ner till knäna på mig. Fick även ett par neongröna hörselskydd, jag kan lova er att jag syntes rätt bra. Jag kan inte titta på jackan för jag blir bländad av reflexerna haha. Jag började med att åka hjullastare och skotta snö. Han som körde kände tydligen en del av min släkt så vi hade en del att konversera om, jätteroligt. Senare på dagen var jag med och tog emot ett flygplan och jag lastade ur bagage. Fick även kika in i flygplanet och i cockpit.  
När de skottar landningsbanan så använder de sig av en såkallad "Vammas" en jättelång skottmaskin med diverse funktioner. Det var rätt häftigt. Det coolaste av allt var nog när jag fick åka på en rundtur med ronderingsbilen. Jönköping Airports marker är enorma. Vi körde ca en mil runt på området. Jönköpings kommun har olika övningsscenarion uppbyggda för brandmän att öva på. Typ hus och flygplan, även garage och bilkrockar och sådant de för öva att släcka på/i. Han sa det att "du har tur som får se det hr för det är inte många privatpersoner som gör". Kände mig lite småhäftig faktiskt :)

Ni ser området på bilden nedan.


Huvudbyggnaden

Jag är ingen människa som hanterar känslor särskilt bra. Speciellt inte sorg. Jag tränger oftast bara bort den för att jag är för upptagen med andra saker. Har jag inga känslor kommer ingen åt mig. Det är okej att känna men jag gör det inte. Tillslut kommer sorgen tillbaka och slår en i ansiktet. Innan höstlovet fick jag reda på att mn farmors hund Loffe hade avlivats. Jag kunde inte riktigt hantera det utan bara låtsades som inget, ville inte vara ledsen när jag precis skulle åka utomlands. Det blev aldrig att jag tog itu med det. I julas var jag hos min Farmor och hälsade på. Jag insåg inte ens då att Loffe var borta. Jag kunde höra hans tassande och skällande, jag väntade bara på att han skulle komma utspringandes ur ett rum. Jag har väldiga skuldkänslor. Jag har inte tänkt på Loffe. Jag har inte ägnat en tanke åt världens finaste och underbaraste hund. Hur hemsk är inte jag? Han förtjänar alla tankar i världen. Han förtjänade inte att bli döv och sjuk. Jag kan faktiskt inte förklara bandet jag hade med honom. Andra hundägare kanske förstår vad jag menar. Han blev alltid så glad när jag kom och skulle alltid pussas och gosa. Han älskade mig oavsett. Nu har det kommit ikapp mig. När jag tänker på honom börjar jag gråta, ser jag en bild så börjar jag gråta. Det bara snurrar runt liksom.

Jag suger på att berarbeta sorg.

Saknar dig Loffe <3

Har inte nämnt så mycket här i bloggen om min hobby. Jag älskar att fotografera med min Nikon D3000, jag har ett objektiv med 18-55. Skitdåligt! Idag fotograferade jag min kära vän Rebecca Wängefors. Ni ser resultatet nedan.





Fotona är redigerade i Photoscape.

Idag började jag min sista vecka på Stora Hotellet. Dagen bestod av att packa upp 80 stycken vattekokare och placera ut dem i olika rum samt möblera lite i konferensen. Det speciella med just idag är att jag fick i uppdrag för några veckor sedan att guida första årsklassarna på Hotell och Turism. Jag förberedde mig inte jättemycket utan gick mer på känsla. Hade självklart en planerad tur och nedskrivna punkter att ta upp men jag gillar inte att övertänka och överarbeta det jag gör. Därför blir jag sällan nervös, jag tänker helt enkelt inte på vad som kan hända eller vad som kommer att ske utan jag fokuserar endast på att jag ska guida på bästa sätt. Det gick jättebra och jag hoppas att de var nöjda :)

Det är väl en udda egenskap jag har, jag älskar att prata inför människor. Jag älskar att hålla föredrag och guidningar. Något jag dock måste jobba med är mitt uttal när jag pratar. Jag har en tendens att lägga ihop ord och hoppa över bokstäver, det låter nog rätt roligt!

Jag övningskörde för första gången idag! Fartdåre som jag är så ville jag ju gasa på hela tiden men det är väl inte det mest optimala att göra första gången i en bil. Övade på frikoppling och växling etc. Lära känna bilen helt enkelt. Så kul!
Nu sitter jag framför tv och kollar på Mammor och minimodeller, vet inte vad jag tycker om det här med små barn som utsätts för modebranschen. Ska nog fundera lite på det. Dricker te och ska snart sätta på min nya favoritserie Once upon a time, grymt bra!

Alltså gud vad är det med mig!! Skrattar åt mig själv. Inser hur jävla hormonrubbad jag är när jag får ont i hjärtat och blir deppig när jag ser den här bilden. Orkar inte x'D



Minns ni när jag gjorde en topp 5 lista? Samuel Larsen(på bilden med sin flickvän, cut cut) var i alla fall med på den. Jag överdriver inte när jag säger att jag tycker att han är den snyggaste och sexigaste killen på jorden.








Kolla videon nedan, sexy beast! Han ser ut lite som en varulv haha grr <3

Det är nu jag märker hur upplagt mitt liv är. Hur tight det är pressat mellan olika tider. Jag har nu ett schema för de tre kommande veckorna. Inget har ändrats utan det är som det brukar men det är endå en liten besvikelse att 2012 börjar precis likadant som 2011. Nothing has changed. Som vanligt sitter jag en fredag och allmänt chillar och stannar uppe liiite för länge bara för att det är fredag, som vanligt kommer jag gå upp klockan 7 imorgon och ta bussen tjugo över åtta för att jobba. Som vanligt kommer jag att jobba till klockan 5 och sedan åka hem för att som vanligt göra ingenting. Inget party, inget chill med vänner, inget tonårskaos utan bara som vanligt ensamt.
Jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det här. Det är det enda jag vet om sedan ett år tillbaka. 
Mitt liv är tråkigt. Det är förjävla helvetes aptråkigt. De speciella stunder då jag verkligen gör något roligt sker alltför sällan för att hålla skenet uppe. Jag tvivlar på så himla mycket. När jag är i stunden och har roligt så känner jag mig så obeskrivligt lycklig att jag vill gråta, för jag vet att det kommer dröja tills nästa gång.

Vem är jag egentligen liksom? Jag är tråkig. Jag jobbar hela tiden. Är jag någon att älska? Är jag någon att vara vän med? Vem tycker om någon som jobbar hela tiden? Vem orkar fråga någon som jobbar hela tiden? 
Jag vet varken ut eller in. Om jag skulle sluta mitt ena jobb skulle jag bli lyckligare då? Skulle jag se till att göra något annat istället? För de dagarna jag inte jobbar så är jag inte med någon endå. Så då kan jag lika gärna jobba. Ungefär så tänker jag. Det är väl fel antar jag. Är på väg in i ett svart hål igen, likt ett år tillbaka. Ett svart hål där man inte känner något. Man går på On mode men känner inget. Det är så jävla läskigt, känslan av att inte känna att livet är något att leva är fruktansvärt obehaglig. Jag låter inte känslan vinna över mig men den gnager hela tiden. Står i ett rum och skriker, det är inga människor i det och skriket förblir ett eko som studsar mot väggarna och påminner mig om att inget finns där. 

Aristoteles sa en gång "Happiness depends upon ourselves". Det är så sant men när man inte själv kan ta sig upp vad gör man då? Skickar ett rop på hjälp? Jag fick ingen instruktionsbok när jag föddes.



En riktigt glad Frida

Vårdcentralen kunde inte hitta något fel, ska tillbaka dit imorgon för ännu mera blodprover och kissprover, urk!
Kunde inte låta bli att fnissa när doktorn utbrast "Men det ser ju KJEMPEBRA ut" han var nämligen norrman.
Med risk för att ge ut "Too much information" så sluta läsa nu om ni är känsliga!
Norrmannen tyckte att en gynundersökning skulle vara bra för säkerhetsskull. Jag älskar när han frågar "Gör det ont när jag gör så här?"  eeeeeeeh "JA, JAG HAR DIN JÄVLA KNYTNÄVE UPP I MIN ***** HUR TROR DU ATT DET KÄNNS NÄR DU GRÄVER RUNT??????" Dryg snubbe!!

Eftersom att smärtorna inte är lika extrema nu efter ett antal smärtstillande så ska jag åka in och kolla på Hockeyn nu. HV71-Timrå + minnesceremoni. Ska bli fint.

Låg och gnydde och grät hela natten, något är fel med min mage. Det kan vara blindtarm,äggstockar,stressmage,katarr, tarmvred eller vad som helst. Lite läskigt. 
Jag sov bara 3 timmar inatt och vaknade upp med samma smärta, hade ju hoppats på att den skulle gå över. Ingen praktik för mig idag alltså. Ska till vårdcentralen runt 11. Tar nog bussen faktiskt, orkar inte gå!

Även fast jag vaknade med ont i magen så blev jag lite glad. Bloggnörd som jag har blivit så kollar jag min statistik rätt ofta. Igår märkte jag hur den steg hela tiden, trots rätt ointressanta inlägg. Blev lite varm inombords. Jag har inte riktigt förstått det här med sidvisningar och besökare. Som ni ser på bilden nedan så hade jag 182st sidvisningar och ca 75 unika besökare. Betyder det här att de 75 personerna har besökt min blogg flera gånger om och om igen då?

Han är något speciellt, han den där The Moniker. Hans ord är som en glömd poesi. Jag blir alltid lite känslosam när jag lyssnar på hans låtar. Speciellt låten Holy. Det finns ingen låt som går mer in i hjärtat. Han toner i refrängen gör mig nästan kristlig. Från hjärtat sjunger han in i mitt hjärta.

Det är såhär det känns att ha gjort något man aldrig vågat förut. Jag är nästan helt mållös. 
Jag har för första gången någonsin kunnat kolla på programmet "Det Okända". För andra kanske det inte är någon bedrift men för mig har det alltid vart otänkbart. Bara introt ger mig kalla kårar. Jag tror på spöken och jag tror på andar, andra dimensioner,änglar you name it! Jag tror på det vi inte själva kan se. 
Jag tycker det är väldigt intressant med det övernaturliga och skulle älska att forska mer kring det men trots att det är ett stort intresse så är det även det som skrämmer mig mest av allt. 
Jag har sedan barnsben inte kunnat kontrollera min fantasi, jag har aldrig riktigt kunnat skilja den från verklighet.
Säger någon på skämt "åååh ett spöke hahaha" så tar genast min fantasi över och spinner vidare tills jag verkligen tror och ser ett spöke. Vissa kallar mig för inbillningssjuk, det stämmer mer än väl. Jag inbillar mig så konstiga grejer. Eller konstiga grejer för andra men så verkligt för mig! 
Jag har till exempel aldrig vågat titta in i en mörk skog etc, rädd för vad jag ska se. Någon som smyger omkring eller ett väsen som svävar? Det är obehagligt och hjärtskärande läskigt.

Att jag idag kunde kolla på "Det Okända" utan att känna mig svimmfärdig, utan att hela kroppen börjar bulta och saker börjar smyga omkring i ögonvrån är helt otroligt!
Senast som igår såg jag en liten del av "Det Okända", det slutade med att MTV fick stå på hela natten. 

Knepigt det där alltså.

Det är ju inte direkt så att jag vaknar och ser snygg och fräsch ut. Tog en före och efter bild för att visa skillnaden.

Före:


Efter:

Innan jag går och lägger mig så vill jag bara tillägna detta inlägg till min hjälte,idol,förebild barndomsvän. 

Bamse


Ingen kunde mer om Bamse än jag. Jag prenumererade på Bamse i oräkneliga år. Det finns inte en enda Bamsetidning från och med att den kom ut fram tills 2006 som jag inte har läst. 
Det är synd att Bamse inte är lika stor längre, inte lika känd. Nu är det Blixten Mcqueen och Hannah Montana som lär barnen hur de ska bete sig. Hujeda mig..

Det är nästan så att jag ska gå in på vinden och ta fram mina gamla tidningar. 
Jag kommer ihåg att Bamse tidningarna brukade ha "Bamses skola" typ där jag lärde mig sinnesjukt mycket som har följt med mig hela livet. Hur normalt är det på en skala att en 8 åring kan rabbla upp vem Kopernikus och Gallileo var? Eller att den första tryckpressen uppfanns av Johan Gutennberg som Bamse träffar på i ett nummer. Och jag kommer så väl ihåg att jag lärde mig grundfaktan om Leonardo Da Vinci genom en Bamsetidning.

Allt som ligger till grund för det jag kan idag kommer från mina Bamsetidningar, är inte det fantastiskt?

Topp 5 snyggaste killarna! Får höra ganska ofta att jag har en något konstig killsmak men ÄH!

1.Eddie Redmayne, BABE I WANNA KISS THOSE LIPS <3


2. Samuel Larsen, Ooooooh you sexyyy beast!


3. Andrew Garfield, Mumma!


4. Pär Lernström, Har en svag punkt för skägg GRR!


5. Zac Efron, Honey I'm never letting you go!

En slags årsresumé!

(Kan dee design)

-BY CHANGIN NOTHING, NOTHING CHANGES-

Ikväll är en kväll för skriverier. Ur mina fingrar flödar ord. Just nu när jag skriver dessa ord vet jag inte vad det här inlägget kommer att handla om. Jag vet fortfarande inte efter 3 meningar. Men jag tänker fortsätta skriva. Det är ett nytt år nu, 2012. Jag har blandade känslor. Eller egentligen inga känslor alls. Det känns likadant som för några dagar sedan. Jag har inga nyårslöften eller förhoppningar. Gnistan har inte riktigt tänts än. En liten låga tänts men den slocknar gång på gång, lite som att den inte riktigt orkar. Något blåser ut den. Jag vill att det ska bli ett bra år, bättre än förra. 2011 var ett år för förändringar och stora steg. Mycket har avslöjats och mycket har byggts upp. Det blev inte riktigt som jag ville men endå så blev det så. Logiskt inte sant?

Just nu kretsar mitt liv kring pengar och jobb. Jag hatar det, usch. Jag funderar hela tiden på hur det går med jobben, om jag vill ha två stycken. Jag funderar hela tiden på hur jag ska har råd att resa. Jag vet att när jag väl får råd att resa så kommer jag få panik för att då har jag slösat bort allt. Liksom hur går det ihop?? Hur ska jag kunna njuta. Jag hoppas att under 2012 kommer jag att kunna åka till London och se Fantomen på Operan och kunna åka till ett varmt land. Jag behöver bara någon att åka med. Borde lägga ut en annons kanske? 

Nu svamlar jag bara, tryckta känslor som bubblar upp och blir osammanhängande. Jag känner mig rätt maktlös. Det är svårt att erkänna att man har blivit allt som man en gång svor på att inte bli. Jag låter mig bli nedtryckt, jag älskar de som inte gör detsamma. Samtidigt som jag har tagit på mig någon dryg attityd som jag inte vet vart den kommer ifrån. Det finns en "dikt" som säger: Love is giving someone the power to destroy you but trusting them not to.
Det är väl lite så. Jag har svårt att ge folk den makten.

Nej nu vet jag inte vad jag skriver. Skriverier som sagt.

Om det endå vore jag.

Har länge vetat att jag vill tatuera mig. Jag har haft många idéer. Jag har fortfarande många idéer. Jag tvekar dock många gånger på om jag verkligen vill tatuera in det för att det betyder något eller för att det bara är snyggt.
Jag ser inget fel med att tatuera sig bara för att det är snyggt, det är en trend och det är sjukt snyggt. Man måste bara tänka efter både en, två och tre gånger om man fortfarande kommer tycka att det är snyggt om 50 år. 

Därför har jag aldrig riktigt kunna bestämma mig. Men jag tror jag har hittat ett motiv som jag vill tatuera in på mitt skulderblad. Jag vill tatuera in världen. Världen är min, världen är min frihet. Så fort jag är ledsen så tänker jag på att det finns en annan verklighet utanför mina nuvarande gränser. Det finns 193 länder i världen. Jag är inte fast i ett av dem. Därför vill jag tatuera in världen.

Här ser ni ett exempel på hur det kan se ut, eller ja hur jag vill att det ska se ut fast på skuldran. Tänk bort texten bara.

Tröstshoppade för första gången idag. Det kändes rätt skönt. Inte att jag behövde tröstas utan att få klicka hem två fina verk av Kan Dee(www.kandeeshop.com)