Förr om åren så var jag nästan som en öppen bok på den här bloggen. Man kan följa mig genom ljusa och mörka dagar under min skoltid och jag vräker ur mig både det ena och det andra. Men en dag, strax efter att jag kom hem från Island 2013 så kände jag "Nej jag vill inte att alla ska veta allt om mig" och så stängdes boken. Den har förblivit väldigt stängd under de senare åren då jag tog studenten och började mitt liv på resande fot. De få som kände mig riktigt väl förblev men sen dess har jag inte skapat många nya djupa kompisband med någon. Det går inte riktigt när man reser som jag gör.

 

Jag anser mig själv vara en van resenär vid det här laget jag vet hur en ny grupp fungerar, jag vet hur man får den att fungera och vilka steg man kommer att gå igenom tillsammans. Jag har sett det mesta under mina tre säsonger inom guidebranschen. Det har lärt mig att leva i nuet och njuta sålänge det varar. Jag ska försöka förklara så bra jag kan.

 

Du kommer till en ny destination, det är en stor grupp människor du ska lära känna och hitta din plats i. Ni kommer att bo och arbeta tillsammans. Ni kommer att spendera varje dag med varandra, i nöd och lust. Ni kommer bli en familj, allt kommer att kretsa runt i er lilla bubbla. Ni "lär känna varandra" och allt är frid och fröjd. Ni Carpe Diemar skiten ur varje dag. Sedan kommer det en dag då det är dags att åka hem. Det är kanske tårar, många kramar och även löften om reunions och fortsatt kontakt. Där spräcks bubblan och det bär av hemåt. 

HÄR! är det oftast de naiva nya säsongarna som tar det hårdaste slaget. Sanningen är att det kanske på sin höjd blir en reunion, man håller intensiv kontakt i ett par veckor sedan dör det ut. Ni bor i olika städer och lever olika liv, inte ETT och samma liv som ni gjort på er destination. Hemma i Sverige finns dina vänner, din familj, dina hobbies och det krävs en jävla dos med engagemang från båda sidor för att illusionen av ett djupt vänskapsband ska kunna hålla och utvecklas efter säsongen är avslutad.

 

Jag må låta som en negativ och väldigt pessimisstisk människa när jag skriver det här, kanske är jag det? För mig har det bara vart lättast att inte knyta några djupare band med mina kollegor eftersom jag vet att det kommer en dag då vi säger hejdå och för att rädda mig själv från totalt undergång efter att ha gjort tre säsonger med typ 120 farväl så håller jag mitt avstånd. Eller de flesta kollegor skulle nog säga att de kände mig och att vi hade ett band, jag vill inte dementera det för så var det säkert- DÅ. Det jag satsar på är nämligen att knyta ytliga vänskapsband och ger en exakt summa av mig själv till mottagaren och skapar en illusion av att de känner mig. Jag finns där för dem och lyssnar på allt de har att säga, jag njuter av deras sällskap och har faktiskt the time of my life men jag håller det alltid på den nivån att det i slutändan blir ett hälsosamt avsked med bara små förhoppningar om fortsatt kontakt. Givetvis är jag inte den som bara bryter kontakten och försvinner från jordens yta, verkligen inte. Jag är superglad om en kontakt uppehålls och jag håller kontakten med mina vänner från säsongen men poängen är att jag inte blir helt förstörd av avskedet.

 

Does it make any sense?

 

Kortfattat:

• Det suger att suger att ta farväl av människor, med förhoppningen om att hålla kontakten och engagemanget och sedan få sina förhoppningar grusade pga bristande svar från motparten
• Jag har utvecklat en överlevnadstaktik
• Jag binder roliga men något ytliga kompisband och njuter så länge det varar
• Farvälen blir inte lika jobbiga då jag fortfarande har ett avstånd
• Det är skitjobbigt att låta människor lära känna mig för det är så mycket komplexa saker så jag orkar inte lägga ner den energin på mer än några få utvalda.
• Jag är helt klart ärrad från barndomens farväl

 

 

Please translate this to english if you're curious.

Efter tre år utan något att säga, utan något att skriva så känner jag mig faktiskt i schack att börja säga ett och annat igen. Jag har så mycket åsikter igen, det är banne mig skönt! 

 

Att kolla igenom bloggen är en slags befrielse men också en smula ångestframkallande. Jag var så ung och så smart men ibland lite för smart och medveten för mitt egna bästa. Det har gått tre år sedan jag bloggade på riktigt och jag minns så väl hur jag mådde då. Jag var arg, ledsen, hade ångest och var förvirrad. Det gick inte dåligt för mig och jag hamnade aldrig snett, nej jag var snarare exemplarisk och bästa eleven i klassen. Det är kul det där hur känslor aldrig har en definition eller en "typ av person" eller en typ av stil. De finns och virvlar inom alla.

 

Jag ska inte säga att mina känslor har förändrats sen skoltiden, de har väl istället bara bytt form och framspråkning. Jag hoppas på att kunna dela med mig av allt som snurrar i mitt huvud.

 

• Feminism!
• Zara Larsson!
• Resa!
• Vad är hem?
• Vänner?
• Jobb?
• Pengar?
• Högskola?
• Kärlek?
• Barn?
• Framtid?
• 21 år?

 

Jag tror faktiskt jag är lite sugen på det här med att blogga igen. Inte för att jag har något intressant att blogga om men det vore skönt att skriva av mig igen. Jag hoppas att jag inte har tappat den lilla kreativitet jag en gång hade haha.

 

Ja här händer det inte så mycket nu förtiden. Jag har tappat min blogganda helt faktiskt. Det är så mycket på gång nu att tiden inte räcker till. Jag jobbar, har en pojkvän(!!!), ska resa till australien i jul,utbildning,körkort etc etc det bara är massvis haha!

 

Kram på er så hörs vi i framtiden :)

 

Är så nära till tårarna, till tankarna, till det förflutna och till det som fortfarande ligger i framtiden. Allting bara klumpar ihop sig till en kladdig deg, ni vet en sådan som är omöjlig att tvätta bort utan tycks bli kladdigare för var gång du rör dina händer. Jag mår egentligen ganska bra nu för tiden, vilket nog också märks med min tydliga frånvaro från bloggen. Jag lever och dagarna passerar, det är sol och jag är äntligen vuxen. Suget på att skriva har inte riktigt funnits där. Men fick ett slag i ansiktet idag, en reality check. En skådespelare vid namn Cory Monteith har påträffats död på sitt hotellrum. Det är en chock jag har svårt att hantera. Han spelade en av huvudrollerna i serien Glee. En serie som har haft oerhört stor inverkan på mitt liv. Han har haft en stor inverkan. Han skulle gifta sig om två veckor med Glees andra huvudrollsinnehavare Lea Michelle. Nu byter hon istället den vita klänningen mot en svart. Istället för "I do" så säger hon "Goodbye" och det är fruktansvärt. Man tror att människor i den "kända världen" är odödliga. Men det här blir så påtagligt. Det är så ofattbart, han kan inte vara död. DET GÅR BARA INTE! NEJ NEJ OCH ÅTER NEJ SÄGER JAG!. De skulle gifta sig, deras framtid var så ljus. Hur kunde han dö? Han som spelade Finn Hudson under 5 säsonger av Glee. Jag kan inte sluta gråta.

Rest in peace Cory. When you hear thunder it's just Cory playing the drums. 

 

 

JAG KAN INTE FATTA DET HERREGUD JAG TROR JAG SMÄLLER AV!!!!!

JAG ÄR SÅ STOR OCH GAMMAL. JAG FLIPPAR SÖNDER!!!

OM BARA NÅGRA TIMMAR SÅ SKER DET. ALLT ÄR SÅ JÄKLA BRA JUST NU :D

 

 

 

Om fem dagar tar vi studenten. Jag blir så känslosam. Jag gråter inte och jag ler knappt men hela min kropp är fylld av känslor. Tacksamhet och euforisk lycka. Jag har snart klarat av mina år i skolan, det är så stort för mig. Det är få som verkligen kan förstå hur stort det är. Jag kan inte greppa om det själv. Jag Frida Larsson tar studenten. För mig symboliserar det inte arbetslöshet och rastlöshet. För mig symboliserar det något som är större än livet själv. Det symboliserar ett kapitel av mitt liv. Jag minns när jag lärde mig att läsa. Vi hade ett bokstavståg, en bokstav varje vecka och loket fick ytterligare en vagn. Jag fick ytterligare en kunskap. Jag minns när vi fick lära oss att skriva bokstäverna vi ljudade. Små och stora bokstäver. Jag gillade orden som började med stor bokstav. Det var så simpelt, grammatiken hade vi inte kommit till ännu. Jag gillade ord med stor bokstav för jag var också stor. De resterande bokstäverna i ordet var små och inte lika betydelsefulla. Jag var en stor bokstav. Mitt namn började med stort F.

Det var svårare när vi skulle läsa i läroböckerna. Det tog tid att läsa och förstå varje sida. Ibland fick man stanna upp och grunna på ett utav orden. Läsa det högt för sig själv och bokstavera. När man nådde slutet så fick man stolt bläddra till nästa sida och man tjuvkikade på kompisen bredvid om den också fått byta sida. Det är inte svårt att dra paralleller till det vuxna livet. Eller mellanstadiet som jag befinner mig i, Inte barn och inte ännu vuxen. Jag ser gärna livet som en bok. De som är äldre än barnet kan sina bokstäver och stannar inte gärna upp och noggrant läser det som står skrivet. De som är äldre är stressade och tror sig redan veta vad som står skrivet i livets bok. De skyndar vidare till nästa sida, men de kan inte låta bli att tjuvkika vart kompisen befinner sig. Att få bläddra vidare är inte längre en triumf eller tecken på att man är bra. Att bläddra vidare är en självklarhet. Jag har själv bläddrat och bläddrat utan att stanna upp och begrunda orden som står skrivna. Men studenten för mig är ett avslut på det andra kapitlet i mitt liv. Där den 14 juni kommer jag att stå och skrika tills jag blir hes, gråta tills inga tårar finns, sjunga alla melodier som går att ljuda och skratta tills det ekar mellan husväggarna. Där och då kommer jag att stå inför samma känsla som ett barn som precis lärt sig att läsa. Jag har kämpat, stannat upp och frustrerat försökt att förstå orden som står skrivna men jag har inte gett upp. Jag har likt barnet fortsatt till slutet av sidan. Jag kikar på mina fina vänner som står bredvid i sina vita kläder och pyntade mössor, jag ser att de är på samma sida som jag. Vi tar varandras händer, skriker "FYFAN VAD VI ÄR BRA" och tillsammans vänder vid blad till ett nytt kapitel av vårt liv.

 

Tjejen som lever som att hon inte hade en blogg! Det har vart rätt insane nu den senaste perioden. Imorgon går jag på min första bal, är så sjukt taggad! Att det faktiskt är dags. Trodde aldrig att den här dagen skulle komma då vi satt på vårt första möte på Jönköpings stadsbibliotek utan någon som helst aning om hur man planerar en bal. 

 

Imorgon åker jag ut till en gammal klasskompis som fixar mitt hår, smink och naglar. Min balpartner och hans flickvän kommer ut till Habo runt tolv och så kör vi sista fixet innan vi åker in till stan. Världens finaste bil har vi också :) är så sjukt taggad!

 

Har även färgat håret så att det är mörkbrunt, sista färgningen för sedan blir jag askblondish! Så skönt med en förändring är så himla trött på den bruna färgen.

 

Kram på er allihopa!

Som ni har märkt så har jag inte skrivit så mycket mer än känslor uttrycka i total bokstavskaos som i det förra inlägget. Jag kunde verkligen inte uttrycka mig på ett bättre sätt i stunden

 

Har haft så mycket i huvudet, bal om en vecka och ja allt annat också. Sista rycket nu innan betygen sätts. Jag har varken skrivit om Legoland eller One Direction konserten. Men jag lovar att jag ska göra det snart. Jag har inte riktigt kommit ner på jorden sedan konserten än.

 

Perioden nu är så sjukt intensiv men rolig! Jag har bara en enda liten fjuttig bebis uppgift kvar att göra i skolan. HUR AMAZING ÄR INTE DET? Nästa vecka går jag på en bal som jag själv har vart med och organiserat från start. Jag är så stolt över oss i balkommittén! Jag tror inte elever på Bäckadal inser hur mycket tid och jobb det ligger bakom den här balen. Vi har slitit som djur och jag kan säga såhär, vi är definitivt en av de bäst planerade balerna. Det kommer bli så jäkla roligt! 

 

Jag har bestämt mig för att läsa en spanska kurs nu i höst för att förbereda mig inför utbildningen jag ska gå våren 2013. Jag sitter med ett kunskapstest framför mig där jag efteråt kan bedöma vilken kurs jag bör satsa på, ångest på hög nivå! Jag läste spanska i fem år och jag är så arg på mig själv för att jag inte uppskattade att jag fick en utbildning inom det spanska språket gratis. Det är guld värt.

 

 

 

 

 

 

 

GFIRKEBDVNKHVBNMNDSVGXHBNRFDSXZHJBMNRWESOZXILHCNFDÖLTHBFOUEWLSJBDV LKZUHRIUKEJBGDNMVXLJHTFLCJKEPDHJERDGHJICUIBRFEKSDNVLZJVOP9KHR

BSFCHGVNFKVOCIUGJHWMEDSOUYHJNGRDCUIOLWSBZGYHNEDOXHJTMNR

EDCJHBANMSKJFNVBNISDXGVBMEDSOXCMB EFDSGBFSHDBWASHJTGGHVBQRÖVXJBNF

VUHLN,EWSFDÅPKNASHIOLKWDHTCGHJMOSIV

KNWEPSDÖSWSDXONEDIRECTIONHUIGEWFKSDA

JOPHEPOWBFKSNFKAHFIWEHGLSNKFNÖAJGPESNDVCKLZVISVZ

 

 

Gick på stan idag och skulle köpa ett par ballerina skor till min studentklänning. Det råkade bli två par högklackat istället. Jag som aldrig köper högklackat annars. Men de är så fina! Hann sola lite utomhus när jag kom hem men nu är det för kallt. Funderar på att göra färdigt lite skolsaker och sedan dra iväg och sola solarium. Det behövs för att få färg på mina likbleka spiror.

 

JAG ÄR SÅ JÄVLA TAGGAD. OM TVÅ DAGAR SER JAG ONE DIRECTION LIVE. JAG BAJSAR REGNBÅGAR AV LYCKA!!! JAG KAN INTE ANDAS JAG FÅR FLIPPET VARANNAN SEKUND OCH JAG KAN LIKSOM INTE FÖRSTÅ HUR I HELA VÄRLDEN DET KAN VARA DAGS NU. NYSS VAR DET 180 DAGAR KVAR OCH NU ÄR DET BARA TVÅ DAGAR. DE ÄR SÅ NÄRA. JAG KOMMER ANDAS SAMMA LUFT SOM DE. JAG KOMMER ATT SE DEM. DE KOMMER VARA RIKTIGA, INTE BARA BILDER PÅ TWITTER. SHIT MY GOD!

 

Det här blir ett såntdär inlägg, ni vet vad jag menar. Jag har spenderat kvällen med att testa balfrisyrer och smink hos en kompis. Det blev så himla bra! Jag är verkligen supernöjd. För första gången på flera månader så känner jag mig riktigt vacker, till och med lite sexig. Det här med självförtroende är så svårt att förklara. Jag har en bra självkänsla, jag tycker om mig själv nästan lite för mycket och accepterar allt med mig själv. Men det finns även något som kallas för självförtroende. Något som jag ofta associerar med utseende. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det. När jag tittar mig i spegeln så ser jag någon som är skitsnygg. I mina ögon är jag jättefin. Men jag funderar oftast inte mer på det. Jag har alltså inga problem med mitt utseende. Det är nu det oerhört luddiga och svåra kommer. Jag förstår inte hur andra kan tycka att jag är fin och vacker. Vilket makes no sense eller hur? Jag kan tycka att jag är söt men jag förstår inte hur exempelvis en kille kan tycka det. Tanken är ju bara löjlig och jag fnyser lite åt den. Jag är ju jag? det känns så o-troligt att någon av det andra könet skulle falla för mitt utseende. Och varför skulle någon av samma kön vara avundsjuk på mitt utseende? Det är ju bara jag, Frida. Det finns andra som ser bättre ut. Hänger ni med? Jag definerar inte mig själv som idealet. Jag antar att jag har blivit påverkad likt många andra utav reklam och de sociala medier som ger praktexemplar på hur en tjej ska se ut och vad människor bör tycka om och föredra.

 

Men om jag nu tycker jag själv är rätt söt, varför kan jag då inte förstå hur andra kan tycka det? Det är så luddigt och jag önskar att jag fortfarande hade möjligheten att prata med min psykolog och väldigt värdefulla vän(som tyvärr är mammaledig). Det är så synd att jag inte tittar mig själv i spegel och tänker "Damn you sexy thing"(hah!). Jag kan inte låta bli att skratta åt tanken på att jag skulle vara sexig och hur det skulle se ut om jag försökte. Det finns liksom inte!

 

Jag kanske är väldigt osäker endå. Jag tror på mig själv men jag tror inte på den kraften jag har att påverka andra människor och få dem att tro på mig. 

Vaknade oerhört utvilad imorse faktiskt! Är sjukt taggad på onsdag då vi åker till Danmark och Tysklaaaaaaaaaand.

Ska bara kötta morgondagen så är jag på gång sedan.

 

Tänkte kolla på "Du gör mig galen" nu. Min första tanke var att plugga men sedan tänkte jag "äh fuck it". 

Bild från Islandet.

Jag har ännu en gång fördrivit min tid med att läsa diverse artiklar på aftonbladet. Majoriteten är Justin Bieber relaterade. Jag har skrivit ett inlägg om detta förut men jag tror det här behövs uppmärksammas ytterligare.

Jag läste en krönika av Zandra Lundberg där hon beskriver Bieber hysterin som sund- inte konstig. I kommentarfältet är det många som motsätter sig detta och beskriver hysterin som "masspsykos, grupptryck, dumt beteende, förlorad generation" osv.

 

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med hur jag själv känner. Jag är en directioner. Oftast håller inte directioners och beliebers sams men jag har personligen ingenting emot dessa beliebers. Att jag är ett hardcore One Direction fan är inget jag skyltar med öppet då jag inte känner något behov av detta. Men jag vet att jag skulle vara minst lika hysterisk om jag fick chansen att träffa mina idoler. Jag skulle bli hysterisk av tanken på att jag kanske kommer att få se dem runt gathörnet. Jag kan utan problem relatera till de här tjejerna vars liv upptas av Justin Bieber eller någon annan stor stjärna. Jag har haft många sådana perioder. Ett tag kretsade mitt liv kring High School Musical. Sedan hade jag en period med Jonas Brothers. Nu har jag en period med One Direction. Jag är 19 år och trots dessa hysteriska perioder av mitt liv så fungerar jag helt normalt. Jag är inte "förlorad" som många vuxna människor påstår de här tjejerna vara. Jag kan snarare titta tillbaka på mina yngre år som lyckliga. Jag var lycklig och jag stod för något. Jag hade en trygg, fast punkt i mitt liv. Jag kan tycka att det är något positivt. Det finns många som precis äntrat tonåren som är osäkra på sig själva och inte riktigt hittar en plats i samhället. De driver runt och börjar göra dumma grejer. Jag hade alltid HSM eller Jonas Brothers att fokusera på. 

Jag är en normalt fungerande 19åring som jobbar, går i skolan och har stora framtidsplaner. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag vet hur jag ska uppnå det. Jag kan inte låta bli att fundera över om det är lite tack vare dessa idoler som jag har haft. De har inspirerat mig som ung, de har skänkt mig glädje och hopp. De har givit mig tron om att allt är möjligt. Jag har vägrat ge upp. Vad spelar det för roll att One Direction råkar vara en enormt stor del av mitt liv?

 

Vuxna människor har mycket att lära utav dessa ungdomar. De står för något och de har miljoner, kanske miljarder andra fans med sig. De har en samhörighet som de flesta vuxna aldrig någonsin kommer att få uppleva. Jag är en directioner, jag har vänner över hela världen. Du som bitter vuxen pratar kanske med grannen två hus bort på sin höjd!